Stäng
blog-header
maj 17, 2018
Aleksa Lundberg, bloggare
Vilka är det som tillsammans har rätt till trygghet, Stefan Löfven? Foto: Janerik Henriksson/TT

Socialdemokraternas ledning skadar sin egen rörelse

Efter Socialdemokraternas migrationspolitiska utspel för några veckor sedan, då partiledningen bland annat föreslog att den tillfälliga asyllagen skulle göras permanent, att tillfälliga uppehållstillstånd ska vara norm, att begränsa möjligheterna till familjeåterförening och att välfärden kraftigt ska strypas för asylsökande som fått avslag, har en djup spricka inom partiet blivit allt synligare.

Socialdemokrater runtom i landet har riktat skarp kritik mot sin ledning, vilket är extremt ovanligt i en valrörelse – och S-politiker som Sara Karlsson, Emma Lidell och Göran Eriksson har i protest valt att lämna sina uppdrag.

Under onsdagen gick även Stefan Runfeldt, ordförande för HBT-S i Stockholm, ut med att han lämnar sina uppdrag i protest.

”Socialdemokraterna har i politik och retorik passerat alldeles för många röda linjer för att jag ska kunna vara ordförande för en av Stockholms(…)största S-föreningar, mitt i en valrörelse. Den nya migrationspolitiska linjen gör att jag inte kan delta”, skriver Runfeldt på sin Facebook-sida och gör tydligt att han måste vara trogen sina värderingar.

“När jag valdes till ordförande […] talade jag mycket om grunden för mitt engagemang. Att det finns i antirasistisk kamp, kampen för människors lika värde, men också för social rättvisa och jämlikhet. Jag är fortfarande socialdemokrat i hjärtat, men i den här valrörelsen känns det inte som att partiledningen driver socialdemokratisk politik. (De) har nu tagit alldeles för stora kliv mot en urholkad asylrätt. Försämrad familjeåterförening som ger sönderslitna familjeband. Sämre rättigheter för familjer som faktiskt finns här i landet. Centrala ankomst- och avresecenter. Frihetsberövade, inlåsta på en anläggning […] Det är en obehaglig utveckling, och jag mår illa av det. Jag kommer inte runt att jag tycker att partiledningen i och med detta spelar rasister i händerna.”

Runfeldt beskriver ingående sin sorg över att glädjen och lusten att bidra till den socialdemokratiska valrörelsen har försvunnit. Sedan gymnasiet har han varit engagerad i S och han vet hur mycket engagemang som finns, hur medlemmar runtom i landet brinner för den röda politiken som nu börjar målas i brunt (mitt ordval). Senare på onsdagskvällen rapporterar Expressen att över 100 folkvalda socialdemokrater funderar på att lämna sina uppdrag på grund av den åtstramade flyktingpolitiken. Det saknar motstycke i samtida politisk historia.

En rejäl utskällning av hyckleriet i partiledningen, som förlorar i trovärdighet för var dag som går, är såklart på sin plats och inte minst Politisms Eric Rosén har gett dem en släng av sleven. Men i den här texten vill jag fokusera på den sorg som Stefan Runfeldt beskriver.

Den drabbar mig.

De som nu väljer, eller överväger, att lämna sitt parti blir ju på ett sätt berövade sin politiska gärning. Socialdemokratin är också deras rörelse. Partiets utveckling och segrar har ju även de bidragit till och kämpat för – såväl i riksdagen som ute i landstingen, städerna och kommunerna. Eller rätt och slätt som medlemmar. Nu känner de att partiledningen fullkomligt kör över de (mycket) olika synsätt som finns i migrationsfrågan internt och springer vidare i en riktning de inte kan acceptera. Är det så det socialdemokratiska arbetarpartiet tar hand om sin rörelse numera?

Det är smärtsamt att konstatera, men det är precis såhär man skadar – nej, krossar – en solidarisk folkrörelse.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se