Stäng
blog-header
maj 8, 2018
Aleksa Lundberg, bloggare
BUH! Akta så inte läskiga vänsterspöket kommer och tar plats i public service! Foto: Martin Meissner/AP/TT

Ska offentliga personer till vänster tvingas dölja sin politiska färg?

Efter söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda står det väldigt klart att formatet inte fungerar när etablerade public service-journalister slutar ställa kritiska frågor.

När i princip varje ämne som duelleras glider in på invandring borde det sitta i ryggmärgen hos seriösa journalister att nyansera bilden och se saker ur fler perspektiv. Så gjorde programledarna när Isabella Lövin (MP) nämnde klimatfrågan i diskussionen om jobb och välfärd. Men det hände aldrig när politikerna upprepade att vi inte ”kan ta emot hur många som helst” oavsett vilket ämne som diskuterades.

Det hade kanske varit på sin plats att fråga varför så många behöver fly. Rika länder i väst säljer vapen till diktaturer och beväpnar infekterade konflikter, men är snabba med att stänga gränsen när de som drabbas behöver söka skydd. Det är en logik som inte går ihop. Att lyfta en sådan aspekt är varken att vara partisk eller extremist, det är helt enkelt ett seriöst journalistiskt perspektiv.

När Ebba Busch Thor (KD) vill ha 10 000 fler poliser som svar på #metoo-uppropen (med antydan om att det är ”invandrare” i förorten som våldtar), då behöver programledarna påpeka att uppropen faktiskt i första hand handlar om sexuella trakasserier på svenska arbetsplatser. Inte heller detta är partiskt eller orimligt, tvärtom nödvändigt för att få till en saklig debatt. Vad gör annars de rutinerade journalisterna där?

Inte ens när Stefan Löfven (S) hånades av SD-sympatisörer i publiken, då han lyfte att otrygga anställningar delvis möjliggör den tystnadskultur som gynnar förövare, grep journalisterna in med fakta och påpekade att det faktiskt finns fog för det statsministern försökte säga. En journalist på public service ska naturligtvis förhålla sig neutral i sakfrågorna, ja, men knappast vara faktaresistent.

Detta skeva varken börjar eller slutar med SVT:s partiledardebatt, dessvärre.

Public service – och journalistkåren i stort – är rädda för kritik från högerlobbyister om att vara ”för vänster” och från SD-sympatisörer om att utgöra ”lögnaktig gammelmedia”. Därför ges allt större plats åt den typen av röster samtidigt som vänsterorienterade blir minst sagt styvmoderligt behandlade. Enligt en rapport från tankesmedjan Katalys hör endast 5 procent av de som representeras i rutan hos SVT till arbetarklassen, till exempel. Makteliten däremot är betydligt bättre representerad, i båda kanalerna, och medelklassen är överrepresenterad.

Ett konkret exempel på mediernas rädsla är artisten Uje Brandelius, som nyligen var inbokad till ett program i Sveriges Radio. Han skulle prata om sin teaterföreställning som kretsar kring den egna Parkinson-diagnosen. När redaktionen insåg att han skrivit en barnbok som tar upp klasskillnader avbokades han direkt. SR har nämligen bestämt att inte bjuda in gäster med politiskt engagemang under valåret, även om de inte är där för att snacka politik. Av samma anledning vill de inte heller ha programledare som Täppas Fogelberg, Sverker Olofsson eller Alexandra Pascalidou i Ring P1.

Hur kan det anses vara ett hot mot demokratin att vänsterorienterade konstnärer och journalister hörs och syns i public service, om helt andra grejer än just deras politiska engagemang? Är inte det verkliga demokratihotet att journalister är rädda för att kritiskt granska (om granskningen kan upplevas som ”vänster”), att röda politiker räds ”kommunist-stämpeln” och därför anstränger sig för att framstå som höger.

Ska offentliga personer till vänster tvingas dölja sin politiska färg?

Under ett valår borde debatterna och de olika perspektiven få ta stor plats – och det politiska engagemanget blomstra hos de intresserade. Men i den svenska politiken smyger sig en märklig tystnad på, och trycket från vakuumet som uppstår börjar minst sagt bli obehagligt.

Sök på Politism.se