Stäng
blog-header
maj 24, 2016
Aleksa Lundberg, bloggare
Foto: Cesar Rangel/AP/TT

Scenkonstnärer – förena er!

På barn-och ungdomsteaterbiennalen Bibu, som hölls i Helsingborg förra veckan, deltog jag och skådisarna Astrid Kakuli, Jan Coster samt dansarna Nassim Meki och Rasmus Solberg i en panel om ”Vem som kan gestalta vad”.

Det blev ett bra och fokuserat samtal fyllt av personliga erfarenheter, åsikter och politiska analyser. Många av oss var överens om att den vansinniga konservatism scenkonsten, på många håll, fortfarande lider av måste krossas en gång för alla. Mot slutet av samtalet vågade sig Jan Coster dock på att ge uttryck för en annan åsikt.

”Det gör ont att förlora privilegier. Ni behöver ta hand om de som nu riskerar att hamna utanför. Bädda ner dem i en barnvagn och gå runt med dem. SD växer för att många känner sig övergivna.”

Visst, det finns all anledning att vara medveten om att nya utanförskap kan skapas när rådande maktordningar förändras. Men i dagsläget handlar ju upproren, som sker på flera håll i världen, om att skipa rättvisa för kvinnor, rasifierade, hbtq- och funkispersoner.

Läget för vita, heterosexuella, ciskönade män med vanligast förekommande funktionsuppsättning är inte riktigt så illa att de behöver bäddas ned i en trygg kokong. Tvärtom, de har i många fall oförtjänt suttit på trygga maktpositioner så det räcker.

Och ja, det gör ont att förlora makt. Den biten är dessvärre ofrånkomlig.

Att en människa känner sympati med Sverigedemokraterna kan absolut ha att göra med en känsla av att förlora fotfästet. Men att det endast skulle vara rädsla som får människor att rösta på ett rasistiskt parti med fascistisk ideologi då makten demokratiseras köper jag inte.

Då bortser en ju helt från att maktpositionen en slåss för starkt sammanlänkad med hudfärg, kön, sexualitet och funktionalitet. Det går inte att trolla bort rasismen som finns i att vilja behålla en sådan ordning.

Vi var, som sagt, många på samtalet i Helsingborg som verkade vilja åt samma håll. Ändå blir jag otålig. Varje debatt eller panel jag deltar i startar liksom om på ruta ett. Som om vi inte snackat om problematiken tidigare.

Vi kommer inte vidare.

Under den avslutande delen med frågor från publiken tog en person, som presenterade sig som mellanchef på ett scenkonsthus, till orda. Hon var upprörd och upplevde att frågan om inkludering hängde i luften på hennes arbetsplats.

”Cheferna säger sig vara måna om att inte betunga minoritetsgrupper med att behöva representera en grupp. Att de ‘bara ska få vara skådespelare’. Men det sker ju ingen förändring och då tänker jag att det inte har med omtänksamhet att göra.”

Jag håller helt och hållet med. Det handlar om makt. Det är nog därför jag är otålig.

När så många kämpars innerliga engagemang för verklig inkludering, både för egen del och andras, bemöts med ett spelat intresse och en förljugen omsorg tappar en till slut sugen. Det är därför jag bestämt hävdar att vi scenkonstnärer som förtrycks av patriarkala, cis-sexistiska, rasistiska och funkofoba krafter ska gå samman för att krossa förtrycket från kulturetablissemangets toppskikt.

Jag vet att vi är många som är rädda för att hamna utanför om vi gör oss till ”besvärliga typer”. Maktförhållanden fungerar dock endast när den större massan fogar sig och håller käften. Det ska vi inte ge dem. Vi ska ta bladet från munnen, skita i hierarkierna, gå samman och låta rättvisan segra.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se