Stäng
blog-header
4 dagar sedan
Aleksa Lundberg, bloggare
Foto: Magnus Liam Karlsson/SvD/SCANPIX/TT

Scenkonstens makthavare måste ta sitt ansvar – flera bör avgå

I oktober skrev jag i DN Kultur att teatern är en av de värsta platserna för machokultur och HBTQ-fobi.

I och med skådespelaruppropet #tystnadtagning (som jag skrivit under men inte är talesperson för) måste jag korrigera det uttalandet en smula:

Teatern är den mest patriarkala, kvinnohatande, transfobiska skithåla jag kan komma på.

Missförstå mig rätt, jag älskar teater. Men jag avskyr det teaterns makthavare och korrupta lakejer förvandlar den till, genom att tillåta missförhållanden och stå på förövarnas sida (i rädsla att förlora positioner, pengar eller publik).

Det finns otaliga exempel på chefer som anställer kompisar, vilket riskerar leda till vänskapskorruption (om kompisarna visar sig vara de som trakasserar). Det är mycket talande att – i princip – alla scenkonstchefer, nuvarande som dåvarande, bedyrar att de ”ingenting vetat” och undrar varför utsatta avstått från att anmäla.

Konstnären Marianne Lindberg de Geer sammanfattar saken väl i en intervju för Expressen:

”Teaterchefer(na) har inte haft ett aktivt förebyggande arbete, inte frågat sig hur personalen mår. Det är deras uppgift, det ingår i att vara chef. Och hör nu, nu försöker de välta över frågan på de drabbade. Varför har ingen sagt något? Att det var av den här omfattningen, det hade jag ingen aning om! Vidrigt”, menar hon.

Själv tycker jag att flera chefer, ni vet vilka ni är, frivilligt ska avgå.

Ge plats åt nytt ”blod” som kan påbörja interna omorganiseringar. Nya ögon som ser över gamla strukturer, vilket också ger anställda en bättre chans att bryta tystnadskulturen.

Problemen inom teater, tv och film är dessvärre större än att ”bara” handla om sexuella trakasserier. De handlar lika mycket om ojämställd lönesättning, mansdominans bland regissörer/dramatiker, rasism, HBTQ-fobi och diskriminering av konstnärer med normbrytande funktionalitet.

Som skådespelare/dramatiker med transbakgrund kan jag vittna om diskriminering vid scenskolesökningar/anställningsintervjuer och avfärdanden av verk som berör transfrågor. Intresset för transfrågan har bedömts vara ”marginell” (vilket jag motbevisat flertalet gånger då föreställningar jag producerat, tillsammans med normkreativa kollegor, sålt slut). Inom scenkonsten jobbar transpersoner utan tvivel i motvind.

Transfobin följer liknande mönster som vittnesmålen i #tystnadtagning:

Transkvinnor betraktas fördomsfullt som ”utklädda män”, vilket innebär att mansgrisar till skådisar/regissörer riskerar bli sedda som bögar om de ”tvingas” jobba med oss. Och det får ju  absolut inte ske! Kvinnor ska komplettera mannen, inte förlöjliga honom. Med ”förlöjliga” menar jag feminisera, alltså mer eller mindre jämställa honom med kvinnor. Det skulle rucka hela den patriarkala teaterhierarkien i grunden. Storsnasen skulle slakna direkt. Det vill varken ”de manliga genierna” eller teatercheferna. Så länge deras positioner inte ifrågasätts kan väl kvinnor stå ut med lite tafs och diskriminering.

Inte undra på att jag hittills i karriären mötts av den här inställningen:

”Vad ska jag casta Aleksa som?”
”Vi har aldrig haft någon som dig sökande förut.”
”Jag skulle aldrig rollsätta normbrytande utan att det finns en tydlig förklaring varför.”

Att ”transverk” refuseras handlar delvis om att transpersoner är i minoritet. I en hierarkisk värld som teatern betyder det att makthavare på olika nivåer inte behöver bry sig. Vi är för få för att skapa tillräckligt stark opinion. Om inte ens konsten intresserar sig för hela mänskligheten, inte minst de som anses vara ”fel”, hur långt har vi då inte kvar till att uppnå sann rättvisa och jämställdhet?

I likhet med kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) är jag upprörd och heligt förbannad över vittnesmålen i #tystnadtagning. Det är dags för en ordentlig förändring och den måste börja nu. Vi behöver arbeta på många plan och flera nivåer samtidigt. Alla som på minsta sätt sitter i position att bidra måste ta sitt ansvar.

Det finns inte längre tid eller rum för ursäkter.

Om bloggen

Aleksa Lundberg är transaktivist och arbetar för att lyfta transperspektivet och att syna tvåkönsnormen. Till yrket är hon skådespelare, dramatiker, regissör och journalist.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler