Stäng
blog-header
maj 28, 2015
Aleksa Lundberg, bloggare
Debatten om "kulturmannen" fortsätter. På bilden: Karl Ove Knausgård Foto: Berit Roald/SCANPIX/TT

Sanningen om det infekterade debattklimatet

Daniel Suhonen ger sig in i det som kommit att kallas ”Kulturmansdebatten” och skriver i Expressen Kultur att han i smyg hejar på ”Knausi” (Karl Ove Knausgård).

Men debattklimatet är sådant att han – och flera vänsterkompisar – inte kan snacka högt om sina sympatier, för då får de ”twittermobben” efter sig.

Som exempel på det hätska debattklimatet (där en inte får säga vad en tänker) lyfter Suhonen sitt uttalande, inför EU-valet 2014, om att ”en röst på Feministiskt Initiativ (Fi) var en bortkastad röst”.

Inför debattinlägget hade han prövat sina argument på två vänner, en kvinna och en man (det ska ju vara jämställt). Båda vännerna hade då, oberoende av varandra, avrått Suhonen att ge sig in i diskussionen eftersom han ”skulle få twittrarna efter sig”. Han gav sig ändå in i debatten med Gudrun Schyman – och fick twittrarna efter sig.

Min fråga, efter att ha tagit del av denna ”bevisbörda” – att vissa åsikter tystas ned av aggressiva twittrare – är:

Vilken offentlig debattör, oavsett ställningstagande i diverse sakfrågor, har inte arga twittrare efter sig?

Jag själv får ironiska kommentarer i sociala medier på det mesta jag skriver. Gudrun Schyman och Ebba Witt Brattström har – i allra högsta grad – arga twittrare, debattörer och hatfulla meningsmotståndare efter sig, när de uttalar sig från ett feministiskt perspektiv. I de flesta frågor.

Suhonens snyfthistoria om att vara tystad av en åsiktsmobb, som grundas med Knausgårds osakliga och arga artikel om kritiker som ”cykloper”, pekar med ett dömande finger mot de som står i Knausgårds skottlinje. Det vill säga feministiska, antirasistiska och transidentifierade skribenter och twittrare. Den intersektionellt medvetna vänsterrörelsen, helt enkelt.

Ja, det finns definitivt de som förenklar och startar drev emot utpekade meningsmotståndare. Detta är dock inte mer vanligt förekommande inom den intersektionella kampen än i andra, utan ett samhällsproblem som snarare bör diskuteras under rubriken ”näthat”.

Det är snudd på oetiskt att peka ut den intersektionella rörelsen – som i högsta grad förhåller sig till debatten utifrån upplevda erfarenheter av förtryck, vilket styrks av statistik och fakta – som ensamt ansvarig för ett av vår tids största samhällsproblem: hot, hat och utsatthet i sociala forum på nätet.

Var finns det tunga debattartilleriet i Expressen Kultur för min rätt att slippa arga twittrare eller flashback-skribenter när de skriver att jag är en ”priviligierad cyklop-kvinna som är arg” över att mitt ”åsiktsmonopol blottas” eftersom jag ”avhumaniserar oliktänkande”? Eller att jag är en ”svenskfientlig transvestit” som ”ondgör” mig över att ”heterosexuella killar inte tänder på avarter som Aleksa (Alex)”?

När en läser Suhonens debattartikel framstår det som om de verkligt utsatta i dagens Sverige är vita ciskönade män med vanligt förekommande funktionsuppsättning (som bara vill yttra sina åsikter).

Det förhåller sig precis tvärtom.

Bara att ladda ned ”På tal om kvinnor och män – Lathund om jämställdhet” från SCB eller läsa senaste statistiken om mord på transpersoner för att öppna ögonen för verkliga samhällsproblem.

Kanske är det ovanan av att få sina åsikter och funderingar emotsagda som skaver mest för vita cismän i offentligheten? (Hot, hat och drev undantaget.)

Suhonen medger att han inte helt sällar sig till Knausgårds fanclub men tycker att ”Knausi” slagit en viktig knytnäve i solar plexus på vänstern av i dag.

”Rädslan för att ta debatten om något man tycker. Rädslan för att stå upp för sin analys, sin åsikt, sin känsla. Den gäller författare och intellektuella, men den gäller också många i politiken. Jag längtar efter en vänster som kan klara av att diskutera allvarliga saker utan att tappa fattningen, som i en upplysningstradition vågar diskutera allt – även det låga, det innersta.”

Jag märker också av en rädsla inom vänstern. En rädsla som får ”gamla rävar” att försöka tysta kritiska intersektionella röster, vilka riktar sig mot ”gammelvänstern” med budskapet att mönster av makt samverkar och springer ur en och samma källa. Och att detta pågår även inom vår egen rörelse.

Men vi får höra att vår kamp (och levda erfarenheter av förtryck) är onödig ”identitetspolitik”. Att vi har en liberal agenda. Marx är mästaren att följa och våra perspektiv bara stör.

Min egen kamp, för rätten att finnas så som jag är – som transkvinna och bögtjej – tar fokus från den ”verkliga” kampen att störta klassförtrycket, och när den biten är löst kommer alla andra förtryck försvinna av sig själva. Hokus pokus!

Vilka står för enögdheten på den punkten?

Det spelar ingen roll hur många gånger vi, som har erfarenhet av fler strukturellt sammanhängande förtryck, påpekar att den intersektionella kampen – mot alla former av diskriminering – naturligt har klassanalysen med sig. Vår aktivism är ändå att jämställa med en ”liberal ego-individualistisk hållning”.

Det är svårt att tolka den ”kritiken” på något annat sätt än att vi borde hålla käften. Att det inte är relevant att prata om hur rasism även existerar inom vänsterrörelsen eller att det vanligaste yrket för transpersoner är som prostituerade (eftersom arbetsmarknaden sällan öppnas upp för gruppen).

Intersektionellt medvetna debattörer och politiker har fullt upp att försvara sin kamp mot en stängd och irriterad ”gammelvänster”. Inte så konstigt att en fruktbar diskussion är svår att få till stånd under sådana förhållanden? Det är också en tanke om varför debattklimatet ser ut som det gör.

Dags för lite självrannsakan inom det äldre gardet kanske?

Avslutningsvis undrar Suhonen varför ingen författare i dagens Sverige försökt skildra hur en väljare, som tidigare varit socialdemokrat, kan bli sverigedemokrat. Han svarar själv på sin fråga med att det ”är för riskabelt” (= författaren kan få mothugg, eller drabbas av twittrares vrede).

”När jag läser Michel Houellebecqs roman ´Plattform´ fångas jag av de sylvassa skildringarna av en pervers världsordning och sexhandel. Spelar det någon roll att författaren som person verkar vara en skitstövel? Kanske har han något att säga oss ändå? Något som i vart fall skulle kunna vara en passning för att inleda ett samtal, inte en stoppboll.”

Jag skulle vilja underkänna Suhonens slutkläm här. Jag upplever inte att den offentliga debatten infekterats av ”stoppbollar”. Bortsett från de hot, det hat och de drev som kommer från alla åsiktshåll och kanter.

Tvärtom tycker jag att det publika samtalet berikats av fler viktiga perspektiv.

Den verkliga stoppbollen är uppburna författare och debattörer – vilka tidigare kunnat prata relativt ostörda – som försöker tysta det mångfaldsberikade samtalet med snyftningar om att de ”kuvas” av de nya rösterna.

Det är helt enkelt inte sant.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se