Stäng
blog-header
oktober 17, 2014
Aleksa Lundberg, bloggare
"Alan" i Two and a half men - en kul kille som skämtar om transkvinnor? Eller? Foto: John Shearer/AP/TT

Så farligt är det väl inte?

”På min hemmaplan” är Aftonbladets eftervalsanalys av det nya politiska landskapet i Sverige, där sex reportrar ska ta reda på hur det kommer sig att SD fick 13 procent av väljarnas röster.

Chefredaktör Jan Helin undrar vad det egentligen var som drev väljarna att rösta på partiet och påstår att ”rasism är ett för grovt och förenklat svar.”

Vad är det som är förenklat och grovt med att säga att 13 procent av svenskarna röstade på ett rasistiskt parti med fascistisk ideologi på grund av att de sympatiserar med rasistiska idéer?

Varför inte istället analysera var denna rasism rotar sig i vår egen historia och därifrån skapa nya förutsättningar för våra barn att leva fria från den här typen av förtryck i framtiden?

Rasism går inte i första hand ut på att stoltsera med hakkors och Hitler-hälsningar.

Rasism är en ideologiskt grundad -ism vilken syftar till att dela in befolkningen i ”ras”, kön, könsidentitet, sexualitet och funktionalitet. Det är därför mänskligheten historiskt har gjort rasbiologiska forskningsexpriment på rasifierade, homosexuella, transpersoner och så kallat funktionsnedsatta, och inte på vita hetero-cis-män med vanligt förekommande funktionsuppsättning.

Som transperson i det svenska samhället är jag inte förvånad över att det finns fördomsfulla och hatiska attityder mitt ibland oss. Det överraskande är att de är så tydligt upplyfta i ljuset och ses som ytterligare en demokratisk ståndpunkt bland andra. Något som både är skönt och obehagligt. Skönt för att det blir tydligt vad det är frågan om när vissa gör skillnad på mitt värde som transkvinna i jämförelse med andras. Obehagligt genom att gränsen för vem det är ok att hetsa mot flyttas fram. Att rasistiska och fobiska attityder blossar upp just nu beror givetvis också på att de feministiska rörelserna har slagit sig ihop med de antirasistiska, och i högre utsträckning än tidigare väljer att prata från en subjektiv position.

Det går inte längre att avfärda feminism och antirasism som något som sker marginaliserat i periferin. I och med bland annat Feministiskt initiativ har vi sett antirasister, homo, bi, trans-och funktionalitets-aktivister gå samman i gemensam kamp mot rasism, sexism, funkfobi och HBTQ-fobi. Dessa krafter kräver att vi på allvar gör upp med vårt destruktiva arv där mannen ska vara den dominerande fadern, kvinnan det passiva komplementet, HBTQ-personen osmaklig och störd, den rasifierade en lägre stående främling och den så kallat funktionsnedsatta en handikappad stackare.

Att göra upp med inlärda sociala roller är inget vi gör utan en smärtsam process. Det är därför många av oss nu väljer att i stället gå i försvar för att slippa utveckling. Det kan låta ungefär såhär: “Snart får man ju inte säga nånting längre, nu kräver de att jag, som inte är rasist eller transfob, ska ändra på mig. Så farligt är det väl inte att jag säger ‘n****boll’ eller skrattar när Alan i ‘Two and a half men’ råkar sätta på en transa på fyllan?”

Svaret är att det visst är farligt, eftersom det skapar en verklighet där vissa människoliv respekteras sämre än andras vilket ger konsekvenser som exkluderande, fysiskt våld och i sin yttersta form mord. Förra året mördades 238 transpersoner i transfoba hatbrott, till exempel, och mörkertalet är stort. Att välja “det som alltid har varit” är att välja de ärvda rasistiska strukturerna framför demokrati och erkännande av de mänskliga rättigheterna. De som väljer att lägga sin röst på SD väljer just detta.

Fortsätter osynliggörandet av vad detta faktiskt handlar om kan vi räkna med att både SD och SvP fortsätter växa. Det är alltså varken förenklat eller grovt att påstå att 13 procent av svenskarna röstade på SD för att de sympatiserar med rasistiska idéer.

Det är precis vad det handlar om.

Sök på Politism.se