Stäng
blog-header
mars 21, 2017
Aleksa Lundberg, bloggare
Att Löfven inte åker till Almedalen är logiskt. Men partiets företrädare identifierar sig fortfarande i stor utsträckning med eliten. Foto: Pontus Lundahl/TT

S lämnar arbetarklassen – och undrar sedan vad problemet är

I början av februari berättade statsminister Stefan Löfven (S) att han nobbar årets Almedalsvecka och i stället ger sig ut i landet för att träffa ”vanligt folk”.

– Jag tror att en del har blandade känslor inför Almedalen. Jag ser det som ett forum för demokrati, andra ser det som en plats dit bara några kan komma, sa han till Aftonbladet.

Löfvens uttalande ligger helt i linje med den socialdemokratiska tradition som sätter arbetarklassen och ”den vanliga människan” i fokus. Men hur väl lever dagens socialdemokrati och dess företrädare egentligen upp till sin ideologi, i praktiken?

Nyligen kunde Svenska Dagbladet (SvD) avslöja att den tidigare socialdemokratiska justitieministern Thomas Bodström agerat ”målvakt” åt det ytterst tveksamma pensionsbolaget Allra, som lurat PPM-sparare på flera miljarder kronor i avkastning.

För 250 000 kronor årligen (vilket motsvarar en årslön för en undersköterska) har Bodström lånat ut sitt namn och goda rykte till det ökända företaget. Trots att bolaget fått skarp kritik från Konsumentverket med hot om vite, därefter bytt namn och i ny skepnad lanserat sig som pensionsspararnas ”långsiktiga vinnare” (samtidigt som analys-tjänsten Morningstar gett dem bottenbetyg).

Bodström är dessvärre bara en i mängden av tidigare S-toppar som gör skamlös profit på skattebetalarnas bekostnad.

Pär Nuder (finansminister i Göran Perssons regering) lämnade politiken 2006 -när S förlorade makten till ”Nya” Moderaterna – och gjorde genast karriär inom näringslivet. 2012 agerade han rådgivare åt riskkapitalbolaget EQT, parallellt med att spekulationer om att han kunde bli Mona Sahlins efterträdare som partiordförande pågick för fullt. Han var även styrelseledamot och delägare i Swedgas, som 2011 slussade 74 miljoner kronor ur Sverige till skatteparadiset Guernsey, i form av ränteavdrag.

Till den som redan tappat hakan måste jag tyvärr meddela att det blir värre.

Förra året erbjöd Löfven partikamraten Thomas Östros (tidigare näringsminister och biträdande finansminister) ett toppjobb som direktör vid Internationella valutafonden (IMF):s huvudkontor i Washington. Detta ger Östros en nettoinkomst på 2 225 000 kronor årligen. En obscen summa som kritiserats kraftigt och som får det gamla arbetarpartiet att framstå som helt frånkopplade gräsrötterna. Östros hade redan innan detta gått direkt från att åtminstone i teorin representera arbetarnas kamp för jämlikhet och fördelningspolitik till att bli vd för Svenska Bankföreningen.

2014 värvades Mona Sahlin till PR-byrån Diplomat Communications, där hon satt i en advisory board tillsammans med politiska motståndare och riskkapitalister. Och så sent som för ett halvår sedan kunde vi på nytt läsa om hur Jan Emanuel Johansson gör stor profit på skattebetalarnas pengar, denna gång på flyktingkatastrofen. Det finns förstås många fler exempel.

Stefan Löfven må skippa årets politikervecka för att ge sig ut bland ”vanligt folk”. Men att företräda detta ”vanliga folk” förpliktigar och kräver mer än vackra ord och politiskt strategiska synvillor.

Thomas Frank, bland annat författare till boken ”Listen, Liberal”, beskriver i en intervju hur det amerikanska partiet Demokraterna i början av 1970-talet gick från att vara ett parti för arbetarklassen till att långsamt börja knyta intima kontakter med kapitalismens högborg på Wall street.

Att Hillary Clinton (tydlig högerpolitiker) blev Demokraternas kandidat i presidentvalet och inte Bernie Sanders (som tillhör vänsterfalangen) är förmodligen en viktig del av förklaringen till att Donald Trump i dag sitter i Vita Huset.

När etablissemanget återigen övergav vanliga arbetares perspektiv uppstod öppet mål för opportunisten Trump att adressera problemen och skylla allt på invandring och ”lögnaktig PK-media”.

På samma sätt är Sverigedemokraternas väldiga framgångar det senaste decenniet delvis ett resultat av utebliven vänsterpolitik, tillsammans med det faktum att SD spelar på en redan existerande rasism.

Dagens socialdemokratiska toppolitiker verkar se direktörernas styrelserum som sin naturliga miljö, som hemmaplan, snarare än att de identifierar sig med arbetarklassens undersköterskor eller timanställda lokalvårdare.

Att de själva inte tycks se problemet med detta är minst sagt oroväckande.

Om bloggen

Aleksa Lundberg är transaktivist och arbetar för att lyfta transperspektivet och att syna tvåkönsnormen. Till yrket är hon skådespelare, dramatiker, regissör och journalist.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler