Stäng
blog-header
maj 17, 2016
Aleksa Lundberg, bloggare
Foto: Fredrik Sandberg/SCANPIX/TT

Public service har blivit en vindflöjel

Hanna Lindholm, tidigare SDU-ordförande i Haninge/Nynäshamn och med kopplingar till Nordisk ungdom, har gjort en youtube-video som blivit viral. I den frågar hon studenter på Södertörns högskola hur de reagerar på påståendet att hon ”är man”. Därefter hur de ställer sig till att hon vill bli betraktad som ”katt” eller ”japan”. 

Syftet är uppenbart; att få könsrollsdiskursen att på nytt handla om könsdelar som definition för könstillhörighet och att avfärda könsidentitet som “irrelevant flum”.

I en debatt med Ung vänsters ordförande Hanna Cederin i P1:s Studio ett vidareutvecklade hon sitt resonemang.

“Syftet med filmen är att diskutera gränserna för hur flexibelt man kan välja sin identitet och om andra i så fall har en skyldighet att acceptera det (…) HBTQ-debatten har blivit väldigt flummig och det har nästan blivit mode idag att byta könsidentitet som man byter fotbollslag.”

För varje motargument Lindholm fick av Cederin blev hon allt mer upprörd, nästan som om ett visst mått av panik infann sig. Debatten avslutades med att Lindholm slog fast att ingen ska tvingas bekräfta någon annans “vanföreställningar”. Gränsen ska gå vid “det som är biologiskt och fakta och vetenskapligt baserat”.

Det mest anmärkningsvärda i debatten är egentligen inte Lindholms inställning till kön utan programledarnas totala oförmåga att ställa kritiska frågor och peka ut direkta sakfel. (Något som jag och sexualupplysaren Inti Chavez Perez diskuterade i en uppföljning av debatten, som en kan lyssna på här.)

Läkare och forskare har länge försökt ta reda på var gränsen mellan könen går. Till exempel grundar sig allt vi vet om transaspekten av kön på en nästan hundraårig forskning, vilken till en början utgick ifrån samma heteronormativa syn som Lindholm nu utgår ifrån.

Det faktum att transsexuella tvingades sterilisera sig för att få byta juridiskt kön (kravet togs bort 2013), till exempel, var en direkt konsekvens av att lagstiftare och läkare inte ville skapa “nya perversioner”. Utan i stället anpassa transpersoner till de etablerade, normativa könsrollerna. I dag menar läkare som jobbar med könsidentitetsutredningar istället att “det bästa sättet att få reda på någons könsidentitet är att fråga.”

”Gränsen går vid det som är biologiskt, fakta och vetenskapligt baserat”, hävdade som sagt Lindholm, men den forskning som finns idag pekar mot att kroppsligt kön och könsidentitet inte går att se som en enhet alla gånger. Det duger inte längre att endast titta människor mellan benen för att slå fast vilken kategori som ska gälla.

Något vissa av oss fått betala med vår egen fertilitet för att forskningen ska komma fram till.

Att journalister inom public service jollrar med i fördomsfulla antaganden, trots att ett vanligt researcharbete borde resultera i ovan nämnda fakta, är en gåta. De tycks, i allt vidare omfattning, tro att deras jobb endast är att bolla frågor mellan folk av olika åsikter.

Vid ett tillfälle fick Cederin till och med frågan: ”Men är inte kön något biologiskt menar du? X och Y-kromosomer, det är ju ganska digitalt.”

Samtidigt slapp Lindholm konfronteras med att hennes film är ett plagiat av den kristna antigay-tankesmedjan Family Policy Institute of Washingtons transfoba video, som även den valsar runt i sociala medier.

Public service roll i en orolig värld tycks ha reducerats till en menlös vindflöjel som hakar på minsta blåst och som helt viker för de kraftigaste stormarna. Vad innebär det för demokratin i förlängningen?

Mer om debatten:

Läs jämlikhetskonsulten Lukas Romsons pitch här.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se