Stäng
blog-header
oktober 24, 2017
Aleksa Lundberg, bloggare
TV4 anklagas för att ha försökt tysta ned hur medarbetare trakasserats sexuellt. Foto: Fredrik Sandberg / TT

Patriarkatet hjärta kapitalet = Sant

Ett av #metoo-vittnesmålen som fått mig att tänka lite extra och i vidare banor är Lulu Carters. ”Äntligen hemma”-medarbetaren som ska ha utsatts för allvarliga sexuella trakasserier av programledaren Martin Timell.

Bland annat uppges Timell ha tryckt upp Carter mot en hissvägg, klämt på hennes bröst och sagt: ”De här är juveler, de kommer vi få så jävla många tittarsiffror på. Men du måste alltid ha urringat”. Därefter ska han ha dragit ned hennes tröja så att brösten blottades mer.

I en öppenhjärtig intervju med Aftonbladet TV berättar Carter att TV4 och produktionsbolaget Meter visste om hur det förhöll sig med Timell, men i stället för agera höll de honom om ryggen. På frågan ”varför” svarar hon:

”Därför att Martin har varit en kassako som dragit in enorma pengar. Han har ju varit jultomten med hela svenska folket, den gulliga grannen som tittarna sitter ute i stugorna och älskar. Det handlar om pengar. Pengar, pengar, pengar, det är väl det som styr.”

Trots att trakasserierna började nästan direkt efter att Carter anställdes, och att tafsandet pågick inför öppen ridå, var det få eller ingen som sa ifrån. I stället skrattade man med när Timell drog ”bögskämt” eller använde sig av sexistisk jargong.

”Det kanske förklarar lite vilken respekt man har haft för honom. För hans makt.”

Om Carters historia stämmer, vilket jag i den här texten utgår ifrån att den gör, så har vi att göra med ett patriarkalt maktutövande i kombination med kapitalistiska intressen. Det är bäst att hålla tyst när en person med makt fäller sexistiska kommentarer, eller klämmer en på brösten, i ett system där rättmätiga mothugg belönas med uppsägning och förlorade privilegier.

Jag känner så väl igen mig i Lulu Carters vittnesmål. Mycket har jag stått ut med genom åren för att inte stöta mig med inflytelserika kollegor eller teaterchefer. Det har handlat om allt från överseende med sexuella trakasserier till att hålla tyst om transfob diskriminering. Varje gång jag tagit mod till mig för att säga ifrån har det slagit mig: ”Det är inte sant, jag gör mig ovän med DEN HÄR VIKTIGA personen”. Till skillnad från mig själv som aldrig fått vara tillräckligt viktig. Blott ”en jobbig jävel”. Jag hade helt enkelt varken pengarna eller det sociala kapitalet för att kräva en schysst behandling.

Det samhälle jag längtar efter styrs av rättvisa, kunskap och en verklig övertygelse om alla människors lika värde. En naiv dröm kanske. Eller utopi. Men jag vill tro att vi kan uppnå en sådan verklighet. Vi ser det nu i #metoo-kampanjen, människor delar med sig av smärtsamma erfarenheter och bemöts av en värld där vi äntligen förstår och bekräftar. Det finns en vilja att göra upp med det gamla. Men för att kunna göra det behöver vi också samtala om vilken typ av värld, eller snarare samhällsordning, vi vill leva i.

Det kan snart inte bli tydligare att kapitalismen som vi känner den har gjort sitt. Ständiga krav på ekonomisk tillväxt och konsumtionshets klingar illa med klimathotet vi står inför, problemen med växande socioekonomiska klyftor – och uppenbarligen också detta med sexuella trakasserier.

Så länge det ekonomiska systemet äger oss, i stället för tvärtom, kommer människor och sunt förnuft aldrig stå i fokus. Då är det slutsumman på notan som avgör våra prioriteringar och hur vi beter oss mot varandra.

För att komma vidare, kunna göra om och göra rätt, behöver vi samtala om ett nytt sätt att leva. Både vad gäller patriarkala attityder och ekonomiskt system.

Sök på Politism.se