Stäng
blog-header
juni 14, 2016
Aleksa Lundberg, bloggare
Foto: Kathy Willens/AP/TT

Orlando – En smärtsam påminnelse om HBTQ-personers utsatthet

I söndags gick regnbågsparaden genom Göteborg och jag var konferencier, tillsammans med artisten Mathias Holmgren, på West Prides avslutningsgala. Dagen innan hade jag haft smygpremiär för min nya föreställning ”Flytta på er – jag ska bli fri”, ett försvar av transpersoners mänskliga rättigheter, på Stora Teatern.

Regnbågsflaggorna vajade stolta över hela stan och Stora Teatern hade hissat transflaggan.

Jag satt på hotellrummet och tittade på nyheterna innan det var dags att gå ner till Regnbågsparken för soundcheck. I förbifarten nämner programledaren att det varit skottlossning på en gayklubb i Florida under natten och att ett 20-tal personer ska vara skadade.

Jag fryser till is. Vad har hänt? Är det ett hatbrott?

På väg till festivalområdet växer en gnagande oro i övre delen av magen. Paraden är i full gång, glada HBTQI-personer och allierade dansar stolta genom gatorna – ovetande om vad som hänt. Aldrig förr har det varit så smärtsamt tydligt varför den här typen av manifestationer fortfarande behövs.

Glädjen, stoltheten och kampandan vet inga gränser under galan. Vi dansar till liveband, skrattar åt stå-uppkomikern Emma Knyckares skämt, håller politiska tal och sjunger queer allsång.

På väg till centralstationen och tåget tillbaka till Stockholm nås jag av nyheten att minst 50 är döda och fler än 50 är, i vad som visat sig vara dödsskjutningar på HBTQ-klubben Pulse i Orlando.

Informationen från mediernas extrasändningar och artiklar är smärtsam att ta emot. Det känns, trots att jag inte är bekant med någon drabbad, personligt.

Gärningsmannen hade avsiktligt slagit till mot klubben för att döda så många HBTQI-personer som möjligt. Han uppges ha blivit enormt provocerad av att se två män kyssas på gatan några veckor tidigare och därefter köpt vapen. Enligt uppgifter var han instabil och våldsam som personFBI menar att han utfört massakern på egen hand, dock inspirerad av terrorsekten Daesh (som under söndagskvällen gick ut och tog på sig skulden, förmodligen i propagandasyfte).

Hatbrottet är det blodigaste som drabbat det amerikanska HBTQ-communityt, men långt ifrån det första.

I DN listar Martin Gelin flera exempel på liknande händelser;

  • 32 personer dog i en mordbrand som anlades i en festlokal under ett Pride-firande 1973. (Övriga samhället reagerade inte nämnvärt och en del kyrkor vägrade begrava de omkomna eftersom de var HBTQ-personer.)
  • En bomb detonerade på en gayklubb i Atlanta 1997, gärningsmannen ville ”protestera” mot ”omoraliska politiker som tillät abort och homosexuella”.
  • En person mördades och sex skadades i en dödsskjutning på en HBTQ-klubb i Virginia år 2000. Gärningsmannen sade sig avsky homosexuella.
  • Nyårsafton 2013 anlades en brand på en gayklubb i Seattle där 750 personer befann sig. Branden upptäcktes tidigt och ingen kom till skada, men senare på natten i samma område mördades två HBTQ-personer på väg hem från en annan klubb.

Donald Trump var snabb att göra osmakliga poänger på händelserna i Orlando, genom att gratulera sig själv till att ha haft ”rätt” gällande radikal islamism. Han pekar finger mot de som flyr för sina liv från Syrien och menar att stängda gränser är svaret. En retorik som känns igen från SD-håll i Sverige och som normaliseras i rasande fart.

Hatet mot HBTQI-personer kan inte förklaras som något islam uppfunnit. Det är djupt rotat i den patriarkala hederskulturen som existerar i alla samhällen och religioner runtom i världen. Det är en tydlig del av fascisters, nazisters och religösa extremisters hatfyllda ideologi.

Under lördagen strök nazister omkring vid West Prides festivalområde och flera besökare uppgav att de känt sig hotade. En man som kritiserade nazisternas närvaro misshandlades. Hotet mot HBTQI-personer måste alltid tas på allvar och får aldrig bli ett slagträ i en hetsjakt på andra utsatta grupper.

Jag följer direktrapporteringen från USA hela resan hem med gråten i halsen, smärtsamt påmind om att aldrig ge efter för hatet och fördomarna. Att aldrig anpassa mig efter fascistoida cis-heteronormer. Att alltid vara stolt över att vara just den jag är.

Sök på Politism.se