Stäng
blog-header
oktober 10, 2017
Aleksa Lundberg, bloggare
Kvinnor blir utbrända i högre utsträckning än män. Det handlar självklart om systemfel och inte om "bortskämda individer", som vissa debattörer tycks tro. Foto: Stina Stjernkvist/TT

Orimligt att skuldbelägga kvinnor för att vara utbrända

I en krönika för Svenska Dagbladet, signerad Lotta Lundberg, oroar sig skribenten för samhällets utbrända kvinnor. Inte för att de är sängliggandes på grund av utmattning, utan för att de skulle vara ”ytliga personer med ytliga ideal” som utgör en samhällsfara(!).

Resonemanget är som ni märker på en helt ny nivå av cynism, för att inte säga kvinnohat. Föga förvånande kanske i dessa tider, där strukturer är ett ”påhitt av vänstern” och den allmänt rådande attityden tycks vara: ”mår du inget vidare får du skylla dig själv”.

Krönikan bygger helt och hållet på SVT Edit-serien ”We can’t do it” där unga kvinnor berättar om hur de blivit utbrända. De lyfter aspekter som ”duktiga flickan”-syndromet, svårigheter att sätta gränser och social press/stress att hinna med allt från studier – till flertalet extraknäck – till ständiga uppdateringar på sociala medier (med mycket mera). Detta får alltså Lundberg att se rött.

Men vi är många kvinnor och HBTQ-personer som känner igen oss i vittnesmålen. Inte nog med att vi ska få ihop det berömda livspusslet, vi förväntas också i högre utsträckning jobba mer än lönen täcker, ta hand om det ideella arbetet i hemmet, vara behagfulla/goda lyssnare/tillgängliga i sociala situationer (och så vidare). I ett samhälle där fasta anställningar blir allt ovanligare och frilanslivet norm, har många av oss inte heller någon chef att vända oss till för att bli avlastade eller kräva jämställdhet av.

Enligt Statistiska Centralbyråns (SCB) lathund om jämställdhet, ”På tal om kvinnor och män” (2016), uppger färre kvinnor än män (i samtliga åldersgrupper) att deras hälsa är god. Kvinnor är dessutom kraftigt överrepresenterade (i samtliga ålderskategorier) vad gäller besvär av ängslan, oro eller ångest.

Visst kan man, likt Lotta Lundberg, tolka siffrorna som ”enskilda individer” vilka – på grund av ytlighet och narcissism – inte mäktar med att sätta gränser. När en sätter siffrorna i relation till den övriga statistiken (fler kvinnor än män deltidsarbetar, tar hand om barn/vuxna anhöriga, utsätts för sexuellt våld i hemmet, och så vidare), ska det till mycket fantasi för att hålla fast vid bilden av ”ytliga medelklass-individer”.

Givetvis har vi att göra med ett samhällsproblem som grundar sig i att vi ännu inte gjort upp med patriarkatets alla skadeverkningar. Vi har kommit en bra bit på väg men är uppenbart inte framme vid målet än. Hur kan vi då ta oss an problematiken istället för att, som Lundberg, skuldbelägga kvinnor för att inte må bra? I SCB:s lathund finns följande att läsa:

”För att nå ett jämställt samhälle måste ett jämställdhetsperspektiv läggas på alla områden i samhället. Denna strategi kallas jämställdhetsintegre­ring.

Strategin innebär att analyser av kvinnors och mäns, flickors och pojkars, situation och villkor ska ingå i beslutsunderlag och att konse­kvenser av förslag ska analyseras ur ett jämställdhetsperspektiv.

Jäm­ställdhetsintegrering utgår från insikten om att jämställdhet skapas där beslut fattas, resurser fördelas och normer skapas.

Därför måste jäm­ställdhetsperspektivet integreras i alla beslutsprocesser av de aktörer som normalt sett deltar i beslutsfattandet.”

Där har vi en slutsats jag är villig att skriva under på!

Om bloggen

Aleksa Lundberg är transaktivist och arbetar för att lyfta transperspektivet och att syna tvåkönsnormen. Till yrket är hon skådespelare, dramatiker, regissör och journalist.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler