Stäng
blog-header
september 19, 2018
Aleksa Lundberg, bloggare
Om de här tre vågar stå upp för sina grundläggande övertygelser har vi en chans. Allt annat är orealistiskt flum. Foto: Stina Stjernkvist/TT

”Orealistisk” rödgrön politik är det enda realistiska

Efter 2018 års valresultat är det smärtsamt tydligt att vi lever i en tid där socialdemokratins historiska dominans och mänskliga rättighets-rörelsernas nutida segrar straffas med minskat stöd och politisk backlash.

Sverigedemokraterna, ett rasistiskt parti med rötter i nazismen (som vill sänka abortgränsen och anser att klimathotet bör bekämpas enbart av andra), gick stadigt fram med 4,67 procentenheter. Kristdemokraterna, ett värdekonservativt parti som tycker att ”vänsterns normkritik har underminerat samhället”, vill slopa pappamånaderna i föräldraförsäkringen och kallar jämställdhetsarbete på förskolor för ”genusflum” – belönades med 6,32 procent av rösterna.

Aktivister på vänsterkanten känner hur snaran dras åt och blir allt mer frustrerade, vilket riskerar bidra till splittring snarare än solidarisk mobilisering. Det är inte konstigt, särskilt inte med tanke på att rekordmånga arbetare röstar höger.

Vi är många som argumenterat emot i det offentliga och som aktivt organiserat oss för att möta de samhällsproblem vi står inför. Men orken har börjat tryta. Debattklimatet är minst sagt hårt, många gånger direkt omöjligt att föra komplexa resonemang i, och det påverkar den psykiska (o)hälsan mer än i varje fall jag velat erkänna. Vi beskylls gång på gång för att vara verklighetsfrånvända, naiva, ”svenskfientliga” och nu även för ”genusflummare”.

Politikerna verkar tycka att det viktigaste är att anpassa sig till traditionalister, rasister och deras ”verklighetsuppfattning” (vilken är sämre än majoritetens enligt en undersökning av Aftonbladet/Inizio). De lägger hellre ”realistiska” (läs: rasistiska) förslag än att gemensamt fördjupa sig i långsiktiga lösningar värda namnet. Det har gått så långt att även Vänsterpartiet, riksdagens numera enda parti som står upp för välfärdsfrågor, tycks känna sig tvingade att apa efter.

”De med asylavslag ska återvända till sina länder”, betonade Jonas Sjöstedt i P1:s utfrågning under valrörelsen. Men vi vet ju att Migrationsverket inte mäktar med att göra rättssäkra bedömningar, och i ljuset av detta får Sjöstedts uttalande en att undra om han själv tror på vad han säger. Är det så illa att vi måste framstå som tuffa vad gäller asylfrågan för att inte hånas ihjäl?

Ingen pratar om hur orealistiskt det är att fortsätta upprätthålla världsordningen som den ser ut. Hur verklighetsfrånvänt det är att tro på stängda gränser, när flyktingströmmarna bara kommer att öka i takt med klimatförändringarna.

När delar av världen så småningom blir obeboeliga kommer ett hållbart, inkluderande asylsystem – som både klarar av att ta emot fler och mäktar med integrationsarbetet – vara nödvändigt för alla rika länder. Vad gäller själva klimathotet måste vi våga ta de kreativa alternativ som finns, för att ersätta tillväxtpolitiken, på allvar.

Att få igenom pyttesegrar i regeringsställning är långt ifrån tillräckligt. Jorden kommer hinna brinna upp flera gånger om ifall vi fortsätter såhär. Med SD som agendasättare fördummas vi för varje minut, och kommer ljusår bort från målet om en hållbar och solidarisk värld.

Dessutom utarmas tron på förändring när rödgröna politiker överger grundläggande ideologier och i stället fokuserar på sakfrågor i marginalen. Grytan kommer röras om först när vi, som fortfarande tror att en annan värld är möjlig, står upp för vår övertygelse och på riktigt försöker uppnå denna.

De politiska ledarna på den rödgröna sidan måste sluta jaga direktbekräftelse och i stället jobba för att skapa förtroende för en politik som bemöter utmaningarna vi står inför.

Att fortsätta ignorera uppenbara, akuta problem är – om något – orealistiskt flum.

Sök på Politism.se