Stäng
blog-header
april 15, 2015
Aleksa Lundberg, bloggare
Succéserien "Orange is the new black" hyllas för sin normbrytande cast. Foto: Paul A. Hebert/Invision/AP/TT

Nog med kvasianalyser om att jämställdhet hämmar konsten

I fredagens DN Kultur oroar sig filmkritikern Kerstin Gezelius över att den ”politiska korrektheten” riskerar att hämma filmskapare. Hon skriver att ”sanningen är första offret i kriget om det politiskt korrekta” och menar att det finns en risk att filmskapare börjar ljuga för att inte ”solka ner bilden av en redan förtryckt minoritet.”

”Men en viss exotism och exploatering är berättarens livsluft. Historieberättandet behöver ett ‘vi’ och ett ‘dom’, och ‘dom’ får gärna vara så fascinerande, farliga och annorlunda som möjligt, så att hjälten kan ge sig ut på sitt äventyr hos ‘dom’ och komma tillbaka med något som ‘vi’ behöver för att fortsätta vara ‘vi’.”

Först och främst så handlar det pågående jämställdhetsarbetet, både inom och utom filmbranschen, inte om att ljuga. (Tror Kerstin Gezelius att det är en sanning att kvinnor är mäns komplement och att HBTQ-personer ”naturligt” exkluderas från ”den större flocken”? Så är det inte, kan jag i så fall upplysa om.)

Det inkluderande arbetet som sakta börjar vakna till liv, även inom filmbranschen, handlar om att mänsklighetens existerande mångfald ska erkännas och representeras. Vi är en stor del filmskapare och konstnärer som kommer till liv av att de normativa gränserna vidgas.

De som i dag gynnas av normativa fantasier om hur människan ”borde” porträtteras i film eller på scenen MÅSTE marginaliseras. Det är en positiv sak – med tanke på att den stora massan konstnärer och filmskapare får stå tillbaka på grund av att den vita, heterosexuella, ciskönade konstnärsmannen med vanligt förekommande funktionsuppsättning ska ha monopol med sin livsåskådning.

Vi andra – kvinnor, HBTQ-personer, rasifierade, personer med normbrytande funktionalitet (det vill säga majoriteten av befolkningen) – vill också breda ut oss med våra perspektiv av vad det innebär att vara människa. I ett demokratiskt, öppet samhälle ska det vara en självklarhet.

Så varför detta eviga försvar av det normativa och ständigt prat om hur nya perspektiv ”hämmar” konsten som helhet? Det är ju precis tvärtom. Den patriarkala ordningen, som i allra högsta grad råder inom konst-och filmbranschen, trycker ned varenda kotte som inte lever upp till heteronormativa krav eller maskulina, våldsbejakande jargonger.

Att fler kommer till tals och finns representerade är inte lika med att ”korrekt” måla upp en ”dockhus-värld”, vilket Gezelius verkar tro i sin krönika. Varför skulle det vara det? Tror DN:s filmkritiker att den vita, heterosexuella, ciskönade konstnärsmannen med vanligt förekommande funktionsuppsättning även fortsättningsvis ska dominera filmbranschen ”bara han ändrar perspektivet en aning åt mångfaldshållet”?

Det ska han nämligen inte.

Hela poängen med att vidga perspektiven är just att de som hittills stått utanför ska göra entré på den etablerade arenan. Med en mångfald av konstnärer representerade i branschen kommer de nya synvinklarna att komma publiken till livs alldeles av sig självt. (Ok, ett visst mått av medvetenhet om hur normer uppstår och fungerar behöver vi alla för att inte fastna i gamla stereotyper, oavsett vilka perspektiv vi har.)

”Dockhus-mentaliteten” som Gezelius är rädd för – då filmskapare ”inte vågar göra fel” och därför ”korrekt” byter ut vissa av filmens karaktärer, som dockor i ett dockhus – är en tillfällig trend bland vissa förvirrade filmskapare under ett paradigmskifte.

Det är i regel de normativa konstnärerna, vilka gynnats av den gamla blicken – och nu vill ”göra rätt” – som drabbas av ”dockhus-menatliteten”. No need att oroa sig för dem, de kommer att lära sig med tiden. (Alternativt komma undan med att göra normativ konst även i framtiden eller göra sig själva ointressanta då de inte följer med i utvecklingen.)

Redan idag finns konstnärer som besitter den nya blicken och det är åt deras håll våra blickar kommer att riktas allt mer. Det är hos dem vårt fokus ska vara. Hos dessa finns ingen risk för ”duktig” gestaltning eftersom de har perspektiven, som så länge saknats, i sig.

På precis samma sätt som vi behöver tillföra förlorad kunskap om vår historia i historieböckerna – ur ett kvinnoperspektiv, HBTQ-perspektiv, rasifierades perspektiv och ett funkisperspektiv – så behöver vi tillföra uppoffrade åskådningar i en enfaldig filmindustri. Och på så vis bredda synfältet om vad det innebär att vara människa.

Det här är inte svårt att förstå: Ju fler som finns representerade, desto mer perspektiv, kunskap och upplevelser får vi som publik åtnjuta.

Istället för att oroa oss för att filmskapare hämmas av det pågående paradigmskiftet ska vi glädjas åt att en hårt åtskruvad spärr är på väg att släppa.

Det är, som sagt, en positiv sak.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se