Stäng
blog-header
oktober 21, 2015
Aleksa Lundberg, bloggare
Utbildningsminister Gustav Fridolin och Kulturminister Alice Bah Kuhnke under årets Bokmässan. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Njutning för vem? Skönhet för vem? Kreativitet för vem?

Som transkvinna tillika scenskoleutbildad skådis vet jag mer än väl hur kulturvärldens transfobi tar sig uttryck.

”Vilka roller ska du spela?” ”Ska jag casta dig som kvinna eller man?” ”Byter man kön får man skylla sig själv om man inte passar in.” ”Det blir inte trovärdigt att låta dig göra den här rollen”.

Med dessa erfarenheter i bagaget blir det lite komiskt att läsa kritiken mot Miljöpartiets rapport om utformningen av en ny kulturpolitik. Konst ska handla om ”njutning, skönhet och kreativitet”, menar kritikerna, men absolut inte om intersektionalitet.

Njutning för vem? Skönhet för vem? Kreativitet för vem?

Jag finner ingen njutning i att exkluderas från de etablerade sammanhangen. Inte heller i att aldrig bli representerad på en svensk teaterscen. Konstnärer med normbrytande funktionalitet kan omöjligt se någon skönhet i det faktum att de knappt finns representerade, då diskrimineringen är så massiv. Och en ”vild” gissning är att inte heller rasifierade kulturarbetare upplever det som särskilt kreativt att marginaliseras eller att ständigt se sig gestaltade som undantag alternativt grovhuggna stereotyper.

I MP:s förslag finns tankar om att kulturinstitutioner som inte lever upp till mångfaldsmålen ska kunna få sina bidrag indragna. Det är inget nytt, utan en metod som Brittiska filminstitutet använder sig av med positiva resultat.

Men kritiken i Sverige verkar vila på uppfattningen att vi måste fortsätta ha det som det är. Det låter som att det inte finns några demokratiproblem inom kultursektorn, utan att vi som jobbar för ökad mångfald bara vill vara lite hippa och coola och ligga i tiden.

Det kanske fortfarande överraskar någon men det är inte en slump att mångfalden lyser med sin frånvaro. Kulturinstitutionerna har inte ”glömt” de exkluderade grupperna. De motarbetar dem aktivt. Transpersoner och människor med normbrytande funktionalitet har fram tills nyligen varit ”självklart” exkluderade från de professionella scenerna. För att ens komma in på scenskolan har det uttryckligen krävts ”full rörlighet”, vilket gjort det omöjligt för funkiskonstnärer att ta sig in. I dag är det ingen som, med ord, förespråkar ”full rörlighet” men principen gäller fortfarande.

Jag hoppas innerligt att MP:s partistyrelse och medlemmar vågar strunta i kritikerna när förslagen nu ska behandlas. Kritiker utan egna alternativ bidrar inte med något. De vill uppenbarligen inte se någon förändring. Men oj vad de kommer bli besvikna. Vi är många som inte ger oss förrän svenskt kulturliv, på riktigt, finns till för alla.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se