Stäng
blog-header
november 5, 2014
Aleksa Lundberg, bloggare
Vikingatiden må ha nått vägs ände, men mångfaldsidén har inte gjort det. Foto: Annika af Klercker / TT

Nej, mångfaldsidén har inte nått vägs ände

Krönikören Alice Teodorescu slår i en text i Aftonbladet fast att ”mångfaldsidén nått vägs ände”. Hon menar att den cementerar föreställningen om att en utlandsfödd aldrig kan bli svensk.

Hon använder sig själv som exempel. Som liten fick hon plugga glosor när andra barn lekte, eftersom hon till en början inte pratade svenska. Det ställdes dubbelt så höga krav, jämfört med kamraterna, vilket resulterade i högsta betyg och än i dag är de egna kraven på ansträngning höga. Det gäller att förtjäna den position en har.

Teodorescu påstår att mångfaldsdiskussionen, nu senast om att Sveriges Radios utrikeskorrespondenter nästan alla har svenska namn, är uppskruvad och ställer oss frågan hur en person med utlandsklingande namn låter. Själv låter hon numera som Anna, en flicka hon fantiserade om att vara som liten.

”Jag är en invandrare som blivit svensk, inte för att jag döpt om mig och färgat mitt hår, utan för att jag lyckats och därmed inte längre överensstämmer med den exotiska bilden av invandraren som ett säreget offer.”

Att bli svensk handlar alltså om att ligga i hårdträning för att hinna ikapp de svenskfödda klasskamraternas språkkunskaper och aktivt arbeta för att träna bort den eventuella brytningen. I bästa fall springa om kamraterna i kunskap och vinna en välförtjänt plats bland samhällets toppskikt. Den enda diskriminering som existerar är om högpresterande, rasifierade personer nekas tillträde efter att ha presterat dubbelt så mycket som de vita. Mångfaldsdiskursen har alltså blivit någon form av ursäkt för rasifierade att slippa anstränga sig och en tjatverkstad där mångfaldsivrare kan cementera ”exotiska bilder av invandraren som ett säreget offer”.

Jag känner igen det här tankemönstret. Som transkvinna har jag länge ansträngt mig över de egna gränserna för att passa in i tvåkönsnormen, överpresterat för att kompensera transidentiteten och vägrat skylla mina nederlag på samhälleliga strukturer.

Jag skulle inte bli en sån där exkluderad tjatmoster som pekade finger mot andra, utan ta ansvar för mina egna framgångar. Resultatet blev en krock rakt in i väggen, mångårig depression och utökat självhat. När en ständigt behöver visa sig kapabel minst dubbelt så mycket som ens cis-könade jämlikar och svaret på problemet alltid är ens egna inställning finns till slut inga marginaler att ta av.

Varför ska vi behöva anstränga oss över vår egen förmåga för att ha rätt till en plats i samhället?

Vill inte Alice Teodorescu leva i en värld där vi duger som vi är, utan kompensation för eventuella brytningar på modersmålet, könsidentitet, så kallad funktionsnedsättning eller vad det nu än handlar om?

Hur töntigt det än må låta så är samhället ett gigantiskt kollektiv, där människor av olika erfarenheter och bakgrund ska samsas om det gemensamma utrymmet. För att det ska fungera behöver alla ta hänsyn till varandras behov och förutsättningar.

Att lägga det tyngsta ansvaret på den som är mest utsatt gynnar endast den som redan är privilegierad – alltså den välbärgade, vita, heterosexuella, cis-könade mannen med vanligt förekommande funktionsuppsättning.

För att den jämställda världen, där alla kan vara sig själva, ska bli verklighet behöver alltså den gruppen axla sin del av samhällsbördan och lära sig att ta hänsyn till resten av oss. Även vi förtjänar att finnas, med eller utan brytning och med valfri könsidentitet, utan att tvingas överprestera.

Arbetet för ett inkluderande mångfaldssamhälle har alltså inte nått vägs ände. Det har bara börjat.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se