Stäng
blog-header
oktober 31, 2017
Aleksa Lundberg, bloggare
Foto: Jurek Holzer/SvD/SCANPIX/TT

När kokar #metoo-grytan över?

De senaste veckorna har vittnesmålen från utsatta kvinnor, från en rad olika branscher, strömmat ut i offentligheten. Inte minst vissa mediemän har haft det hett om öronen och tvingats stå till svars för påstådda sexuella trakasserier. Det känns stundvis som om vi bevittnar slutet på en grabbkultur – vilken länge har samverkat med kapitalistiska intressen (som jag skrev om förra veckan).

Jag noterar dock att tystnadskulturen inom scenkonstbranschen ännu verkar råda.

Det är inte särskilt förvånande, men ack så frustrerande. I jämförelse med det som händer inom mediasfären – män med makt avslöjas och får sparken eller tvingas ta time out – så blåser det förhållandevis mesiga vindar inom scenkonsten. Jag har själv skrivit en text om missförhållanden för DN Kultur, skådespelaren Lo Kauppi har gjort detsamma för ETC, men någon revolutionerande maktomvälvning verkar vi inte stå inför.

När jag på måndagskvällen medverkade i Orionteaterns och ABF Stockholms panel ”Sexuella trakasserier inom scenkonsten” kände jag ändå en liten strimma hopp tändas för min kära, gamla bransch. Tillsammans med skådespelaren Marall Nasiri, Teaterförbundets ordförande Anna Carlson, Svensk scenkonsts ordförande Stefan Forsberg och ABF Stockholms Amanda Möller ringade vi in en rad problem.

Till exempel att marknadens parter måste bli bättre på att samarbeta och tydligt adressera problematiken med trakasserier. Och komma med konkreta förslag på åtgärder. I publiken fanns mellancheferna representerade och någon hade just konkreta idéer om hur vi kommer vidare på den punkten. Bra! Men det räcker inte med endast administrativa åtgärder och chefsutbildningar, vilket bland annat Marall Nasiri påpekade.
”När allt kretsar kring att upprätthålla en stjärnkultur rimmar det illa med att avslöja de missförhållanden det medför”, menade hon.

Jag håller med. Stjärnkulturen är i mångt och mycket skyldig till att maktens män håller varandra om ryggen. Värden som medmänsklighet, solidaritet eller rättvisa blir sekundära. Kapitalet får styra. ”Stjärnorna” drar ju ofta fulla hus och bättrar på imagen.

Många i publiken var själva scenkonstnärer av olika slag och några lyfte detta med ”outning” (alltså att gå ut med namn på specifika förövare).
”Det verkar vara först då det verkligen händer saker”, var det en som sa.

Själv tycker jag det är viktigt att vara försiktig med just detta. Eftersom det är så lätt i dag att offentliggöra känsligt material har vi alla ett ansvar att tänka efter lite extra. Skadan en namnpublicering innebär måste alltid ställas i proportion till vad som faktiskt skett och hur troligt det är att den utpekade är skyldig.

Det går dock inte att förneka outningarnas effektivitet och att de fyller en funktion som någon sorts omförhandling av normer. Nya riktlinjer för vad som är okej eller inte målas upp. Det är nog nu med nedlagda förundersökningar, friande domar för gärningsmän och skuldbeläggning av offren. Det är dags att skulden läggs där den hör hemma; hos den som sexuellt ofredar. Det blev inte minst tydligt när en äldre skådespelerska vittnade om grova fall av sexuella trakasserier, vilka hon tvingats utstå genom karriären.
”Då förstod jag inte ens att jag utsattes för något som var fel. Jag var bara tvungen att hantera det.”

Det var tydligt att hon fortfarande bär på en sorg för övergreppen.

I slutet av samtalet kändes det som att det kanske ändå kokar lite i scenkonstkitteln! Vi är flera utövare som fått nog, vill bryta oss fria och skapa något nytt tillsammans.

Frågan är bara när grytan ska koka över?

Om bloggen

Aleksa Lundberg är transaktivist och arbetar för att lyfta transperspektivet och att syna tvåkönsnormen. Till yrket är hon skådespelare, dramatiker, regissör och journalist.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se