Stäng
blog-header
februari 16, 2016
Aleksa Lundberg, bloggare
Eddie Redmayne som transkvinnan Lili Elbe i filmen The Danish Girl. Foto: Focus Features/AP/TT

Många projekt om könsidentitet – men utan transpersoner?

Aldrig har väl kulturutbudet varit så berikat av berättelser om transerfarenheter som i dag.

Filmen ”The Danish Girl, om transkvinnan Lili Elbe, hade nyligen premiär och på fredag är det dags för Alexandra-Therese Keinings ”Pojkarna”, om transkillen Kim och hans gäng, att visas på vita duken.

Klassikern ”La cage aux folles” spelas för utsålda hus på Uppsala stadsteater och snart kan vi se kultmusikalenHedwig and the angry inch”, med Ola Salo i huvudrollen, på Göta Lejon i Stockholm.

Vem har sagt att kulturlivet utesluter transpersoner? Det är ju rena rama transrevulotionen på scener och filmdukar ju!

Om det inte vore för den lilla detaljen att inte en enda transperson medverkar i något av de nämnda projekten.

Cispersoner får i vanlig ordning agera skyltfönster åt transcommunityt, medan vi transpersoner själva sitter i publiken eller – på sin höjd – medverkar i någon referensgrupp under researchperioden. En kan nästan tro att kulturchefer och regissörer tänker att vi med transerfarenhet inte är tillräckligt rumsrena eller begåvade för att själva berätta våra historier.

Don’t get me wrong, ”Pojkarna” är inte en dålig film, Ola Salo kommer med största sannolikhet göra en grym Hedwig och Eddie Redmayne har i flertalet intervjuer berättat om hur han fått upp ögonen för transpersoners livssituation.

I tidningen QX, till exempel, säger han såhär:

”Det finns fortfarande mycket diskriminering och mycket våld mot transpersoner och jag försöker lära mig för att kunna vara en allierad till dem. Det har hänt mycket bara under det senaste året, det håller på att bli en medborgarrättsrörelse och jag hoppas den här filmen (The Danish Girl) kan bidra till att debatten hålls vid liv.”

Det är uppenbart att Redmayne har de bästa av intentioner, jag blir glad och rörd att han vill vara en allierad i kampen. Så för att återupprepa analysen från förra veckan: det är inte cis-skådisarna – utan makthavarna – som är problemet.

Filmbolagspampar, teaterchefer, regissörer och castare har det yttersta ansvaret och måste påbörja förändringsarbetet så snart som möjligt. Det går inte att skylla på någon annan, eller på mystiska omständigheter, har du en maktposition är det bara att damma av likabehandlingskalkylen.

Cut the crap och börja inkludera.

Transparaplyet består av en rad erfarenheter, identiteter och uttryck. Därför är det viktigt att fler aspekter av vad det innebär att vara trans får komma till tals. Som skådisen och transaktivisten Laverne Cox säger:

”Ingen representant är dålig, det vi behöver är en bred variation av olika erfarenheter och identiteter för att på ett rättvist sätt representera det vackra transcommunityt.”

Så, hur kan ett inkluderande kulturliv se ut då? Jag har såklart roat mig med att samla ihop exempel på hur bra det blir när transpersoner får bidra med egna erfarenheter och talangfullt arbete. Enjoy!

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se