Stäng
blog-header
december 13, 2016
Aleksa Lundberg, bloggare
Ursäkta röran, vi bygger om! Inom kort hoppas vi kunna öppna dörrarna till en vänster som lyssnar på varandra och agerar tillsammans. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Låt oss bilda allianser, störta det gamla och bygga nytt

Sociologerna Rebecca Selberg och Paula Mulinari skrev en artikel i Aftonbladet Kultur (2016-12-01) i vilken de vill reda ut motsättningarna inom vänstern.

Intersektionell kamp är inte en motsättning till traditionell klasskamp, utan i själva verket ett ”tak” under vilket ett kluster av erfarenheter och engagemang från en heterogen arbetarrörelse ges utrymme, menar de.

Selberg och Mulinari riktar sig till Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg och ställer frågan ”vad är det den intersektionella rörelsen gör i dag som den INTE ska göra?”.

”Vi anar att det är: prata om rasismen, prata om kvinnoförtrycket, prata om transpersoners och migranters rättigheter och kräva representation. I stället ska vi prata om ekonomiska strukturer. Problemet är att detta samtal redan pågår”, vill de ha sagt.

Åsa Linderborg svarade på artikeln, även om hon inte anser den hålla måttet för en seriös debatt. Trots att skribenterna båda är sociologer håller deras analyser inte heller för ett akademiskt sammanhang, enligt Linderborg. Analyserna är förenklade och ibland oärliga.

(När en läser bägge artiklarna står det klart att båda sidor känner sig orättvist anklagade av varandra. Det väcker tankar om att vi kanske är lite för benägna att fiendegöra våra meningsmotståndare, även om det inte är vår medvetna avsikt.)

Linderborg vänder sig emot den vänster hon menar ”ägnat så mycket kraft åt symbolstrider och värderingsfrågor att det är det enda man uppfattas hålla på med”

”Jag har också rispat i godhetssjälen på den vänster som inte förmår se helheten. Det vill säga att en human flyktingpolitik måste kombineras med en stenhård klasspolitik – för det är också humanism. Den antirasistiska vänstern kan inte vara likgiltig till borgarnas idé om sänkta ingångslöner och man kan inte överlåta åt facket att ensamt försvara kollektivavtalet”, slår hon fast.

Men vilka belägg har Linderborg för att den antirasistiska vänstern är likgiltig inför sänkta ingångslöner och hotade kollektivavtal?

Kulturchefen verkar inte heller se någon självklar koppling mellan transaktivism och klasskamp.

”…hur ska en transsexuell löneförhandling gå till, ska de ha en större kaka av lönepotten än andra?(…)De ska ha solidaritet och respekt, men det är ju för att vi är humanister, inte för att vi sysslar med klasskamp.”

Här reagerar jag kraftigt på Linderborgs text och hoppas att hon reflekterar över följande:

Anledningen till att vi måste lyfta just transperspektivet av orättvis fördelning av ekonomiska resurser och socialt inflytande är att en ”transsexuell löneförhandling” aldrig eller sällan kommer till stånd. På grund av transfobi (och gammal vana att inte behöva ta transpersoner på allvar) så ratas öppet transidentifierade arbetssökanden i anställningsprocesser och avvisas till ett liv i utanförskap och fattigdom.

Det är tragiskt men tillhör vanligheterna att transpersoner, särskilt rasifierade vilka inte har tillgång till ”pappas pengar”, tvingas ut i prostitution för att klara försörjningen. Detta innebär att en redan utsatt grupp blir än mer utsatt. Mellan första oktober 2015 till sista september i år mördades 295 transpersoner i transfoba hatbrott i världen. Statistiken talar sitt tydliga språk; majoriteten av de mördade är rasifierade transkvinnor från underklassen. Att arbeta mot transfoba attityder och värderingar måste vara en del av klasskampen, för det här har konkret med klass och fördelning av ekonomiska resurser samt inflytande att göra.

Transfobi och rasism är vapen för att upprätthålla systemet där vissa har rätt att äga på andras bekostnad. Om rasifierade transpersoner är så värdelösa att de knappt har rätt att existera, utgör de inte något hot i konkurrensen om utrymmet och resurserna.

Ju fler som av olika anledningar kan avfärdas som värdelösa – desto mer över åt den elit som ensamma äger snuskiga andelar av det som borde vara vårt gemensamma.

Problemet med orättvis fördelning av det materiella kommer inte automatiskt försvinna om just transpersoner, exempelvis, bjuds in i kapitalismens högborg för att producera och äga. Precis som Linderborg skriver så är systemet inte beroende av specifikt transfobi för att överleva. Det är beroende av att vissa tillåts äga och andra inte. Men normer används till att rättfärdiga det orättvisa. Därför måste vi peka ut normer och värderingar som det kapitalistiska systemets vapen och solidariskt alliera oss med de som tvingas ta den värsta smällen. OCH tydligt peka på VARFÖR vissa tillskrivs ett högre värde än andra.

Normbilden av människan som en vit, ciskönad, heterosexuell man med vanligast förekommande funktionsuppsättning existerar som en navigeringskarta över vem/vilka som har rätt till socialt inflytande och materiellt ägande. Det är därför kvinnor historiskt varit omyndigförklarade, det är därför transpersoner i större utsträckning än befolkningen i övrigt går arbetslösa och det är därför vithetsnormer även råder i länder där majoriteten av befolkningen är svart.

Vi måste också förstå att även om vi avskaffar det kapitalistiska systemet i dag, så kommer den destruktiva människosynen bestå. Oavsett vad den beror på så finns den och måste bekämpas.

Jag tvivlar inte på att Linderborg hittar analytiska brister i intersektionella artiklar här och var. Ingen analys eller debattör är felfri. Men vad vill du? Vilket annat system ska vi kämpa för? Vad är du själv beredd att offra för att åstadkomma verklig förändring?

Feministiskt initiativ (Fi), ”identitetspolitikens mecka”, uttrycker sig bland annat såhär i ”Feministisk ekonomi” som skrevs inför riksdagsvalet 2014:

”Vår ideologiska utgångspunkt är en antirasistisk och inkluderande feminism, som inte endast har jämställdhet mellan män och kvinnor som mål utan syftar till jämlikhet och delaktighet för alla. Riksdagens jämställdhetsmål går att uppnå men det kräver att resurser frigörs och omfördelas. Några viktiga steg är att:

  • höja skattenivån i samhället efter år av urholkning av skattebaserna;

  • införa skatter och avgifter på finansmarknaden;

  • öppna skatteparadisen så att skatter kan tas ut på de förmögenheter som gömts undan;

  • ta bort orättvisa och skadliga subventioner.”

Intersektionellt medvetna feminister och aktivister snackar ekonomi, så är det bara. Visst finns de som kallar sig feminister och samtidigt lobbar för RUT-avdrag. Då konsekvenserna av ett sådant bidrag gynnar rika och suger ut rasifierade kvinnor med knappa inkomster, så handlar en sådan ”feminism” knappast om jämställdhet eller allas lika värde. Även om den själv hävdar det.

Selbergs och Mulinaris slutkläm i sin artikel för Aftonbladet Kultur sammanfattar väl varför vänstern i dag mest står och stampar. Linderborg verkar inte ha känt sig vidare tilltalad av denna, men skam den som ger sig! Här kommer den en gång till:

”…vänsterintellektuella med plattform kan välja att engagera sig i den diskussionen, eller att definiera ut den – och alla som försöker driva den – på förhand. Men så byggs inga allianser, så störtas inget gammalt och så byggs inget nytt.”

Sök på Politism.se