Stäng
blog-header
december 19, 2017
Aleksa Lundberg, bloggare
Kulturminister Alice Bah Kuhnke lovar att hon inte kommer släppa taget om det som kommit fram i och med Me Too. "Jag kommer vara som en grävling", säger hon. Foto: Henrik Montgomery/TT

Kulturministerns tio punkter mot sexuella trakasserier

I förra veckan presenterade kultur- och demokratiminister, Alice Bah Kuhnke (MP), tio politiska åtgärder för att motverka sexuella trakasserier inom kulturvärlden. Hon betonar att detta bara är en början och att mycket mer behöver göras:

  • Krav på att nationalscenerna ska rapportera till regeringen hur de synliggör sitt arbete mot sexuella trakasserier.
  • Ökat fokus på att motverka sexuella trakasserier i filmbranschen.
  • Särskild vikt vid arbete mot sexuella trakasserier för kulturrådets stöd.
  • Utdrag ur belastningsregister i anslutning till föreställningar med barn.
  • Omedelbara åtgärdsplaner från ordföranden och VD för nationalscenerna.
  • Internationell samling i Cannes om effekter och åtgärder av #metoo i filmbranschen.
  • Uppföljande branschmöten under året.
  • Helhetsgrepp för alla Kulturdepartementets myndigheter.
  • Mer resurser för att motverka diskriminering.
  • Sanktioner för de arbetsgivare som nonchalerar övergrepp på sin arbetsplats.

Det är mycket glädjande att se en minister som tar de grova oegentligheterna inom kuluren på allvar. Den rödgröna regeringen har bjudit på många besvikelser och få ljuspunkter. Nu återstår förstås att se hur åtgärderna kommer att realiseras. Vissa punkter är mycket allmänt formulerade och väcker frågor, till exempel om hur sanktioner för arbetsgivare som nonchalerar trakasserier ska se ut och hur helhetsgrepp för Kulturdepartementets myndigheter ska tas.

Förhoppningsvis kommer en mer konkret handlingsplan presenteras inom kort och jag väljer att förhålla mig positiv tills dess. Kalla mig svältfödd, men jag behöver verkligen känna hopp just nu. Misstänker att jag inte är ensam.

Extra hoppfull känner jag mig inför punkten om ökade resurser för att motverka diskriminering. I och med de många kulturuppropen har en rad missförhållanden, utöver sexuella trakasserier, kommit fram i ljuset. Inom filmproduktionen förekommer groteska löneskillnader mellan manliga och kvinnliga skådespelare till exempel. En manlig ”stjärna” tjänar i regel (mycket) mer än sina kvinnliga kollegor. Skådespelare som rasifieras som annat än vita sätts, osmakligt nog, betydligt oftare i mindre stödjande roller i skuggan av vita ”genier”. Trans- och funkiskonstnärer får knappt vara med överhuvudtaget.

Cheferna som har i uppdrag att tillvarata kompetensen i branschen upprätthåller gladeligen hierarkier och bemöter kritik med tystnad. Jag pratar inte om några få rötägg, utan om ett flertal makthavare inom kultursektorn. Branschen är sedan länge infekterad av ett farligt virus som stavas M A K T M I S S B R U K.

I min mening behöver långt fler chefer tvingas lämna sina poster, inte bara den omskrivne teaterchefen i Stockholm. Vi har många kopior av den despotiske VD:n ute på landets scener.

Hur politiken kan komma till bukt med det här återstår att se. Med tanke på att vi kan ha en sverigedemokratisk kulturminister efter nästa val gäller det att, tydligare än någonsin, hålla fast vid principen om armlängds avstånd. Det betyder inte att problemen är omöjliga att komma åt, bara att läget är mer komplicerat än en först vill tro.

Passiva ska vi dock inte bli. Ju fler som höjer rösten mot maktmissbruk, desto mindre utrymme för envåldshärskare. Vi kan kontakta politiker med egna förslag på åtgärder, själva ge oss in i politiken, engagera oss fackligt, skriva debattartiklar, bjuda på motstånd på arbetsplatsen och bilda allianser där vi befinner oss.

Lite klämkäckt, inför det stundande valåret, slår jag alltså fast att mycket behöver göras och alla röster räknas.

Höj din, du också. God jul och Gott nytt kampår!

Sök på Politism.se