Stäng
blog-header
april 3, 2018
Aleksa Lundberg, bloggare
Foto: Ted S. Warren/AP/TT

Kritisera inte hela #metoo för enskilda oegentligheter

En av journalistikens viktigaste uppgifter är att granska makten och rapportera om eventuella oegentligheter.

I ett demokratiskt samhälle, som vilar på uppfattningen om allas lika värde, har den oberoende granskande journalistiken en mycket viktig roll att fylla. Men en gransknings legitimitet påverkas också av huruvida de som granskas faktiskt har reellt inflytande på samhället i egenskap av maktfaktor (myndighet, organisation, högt uppsatt chef och så vidare).

Därför höjde långt fler än jag på ögonbrynen när det kom fram att SVT:s djuplodande samhällsmagasin, Uppdrag Granskning, valt att granska #metoo-rörelsen i ett kommande avsnitt som planeras sändas innan sommaren, alternativt i början på hösten.

Ingen vet förstås i dagsläget hur det slutgiltiga resultatet kommer bli, men i olika medier vittnar kända kvinnor – som delat med sig av sina erfarenheter under hashtagen #metoo – redan om hur de upplevt kontakten med SVT:s reportrar:

”Uppdrag granskning, två reportrar håller just nu på att jaga kvinnor som på olika sätt berättat sina historier/stöttat andra som outat iom #metoo […] Så uppenbart att deras agenda är att hitta något som ‘sänker oss’, åtminstone visar på att vi varit i oetisk maskopi för att sätta dit en stackars oskyldig (?) människa”, skriver Cissi Wallin på sin Facebook-sida.

”Jag står för vad jag har sagt till hundra procent, men det betyder ju inte att när Uppdrag granskning ringer så känner jag mig skyldig att sitta i deras program […] Jag har sagt nej tre gånger till att vara med i det programmet […] och då blir jag ifrågasatt. ‘Vi kommer att berätta att vi har sökt dig i sex månader och vi kommer också berätta vilka frågor vi har ställt, då kanske du ångrar dig’, punkt, punkt, punkt”, berättar Mia Skäringer i podden ”Skäringer&Mannheimer”.

En av journalisterna som jobbar med programmet, Lina Makboul, vill inte svara på frågor när nättidningen Feministiskt Perspektiv når henne men hävdar att ”det kommer bli tydligt vad som är sant när programmet kommer ut”. Hon syftar då på Cissi Wallins Facebook-inlägg.

Uppdrag Gransknings reportage kan mycket väl bli lysande, det är alltid vanskligt att kritisera en granskning innan man ser resultatet. Men den upplevelse flera av de kontaktade kvinnorna har haft är bara ett exempel på en större tendens där blicken just nu riktas mot enskilda som berättat om sina upplevelser av sexuella trakasserier – när det centrala borde vara hur medierna och makten har hanterat dem.

Utan tvekan krävs rum för eftertanke och reflektion i denna nya tid, då möjligheten att få sin historia publicerad bara är ett knapptryck bort. Det ställer helt andra krav än tidigare på oss alla vad gäller källkritik, och på professionella medier att granska det som skrivs i sociala medier innan eventuell vidarerapportering. Som flera av oss på Politism redan skrivit, efter Benny Fredrikssons tragiska bortgång, behövs i dag ett mer djupgående pressetiskt samtal.

Mia Skäringer och Anna Mannheimer säger lite skämtsamt i sin podd att #metoo inte är en organisation med växel en kan ringa för att ställa frågor.

Den formuleringen tycker jag väl ringar in problemet med att peka finger mot en världsomfattande rörelse, som ju saknar fasta konturer att förhålla sig sakligt till. Jag hade helt och hållet förstått meningen med att granska en eller flera nyhetsredaktioner, som publicerat känsliga fakta om namngivna personer. Men i rubriker, krönikor och kritiska artiklar pekas nu skuldens finger i stället mot hashtaggen #metoo.

Det är rent ut sagt korkat att låta en rättviserörelse klä skott för felaktiga uthängningar eller korrekta avslöjanden som orsakat publicitetsskada. Vi som vittnat är ju inte knutna till varandra på annat vis än att vi varit utsatta för sexuella trakasserier. Vissa är för uthängningar, andra emot. Att bunta ihop alla miljontals kvinnor världen över och framställa oss som ett destruktivt gäng ”som gått för långt” är vansinne.

I vanlig ordning blir det alltså kvinnor som kollektiv som straffas för enskilda fall där män antingen råkat illa ut, eller tvingats stå till svars för sina handlingar (märk väl att jag inte tar ställning till sanningshalten i varje enskilt vittnesmål eller till om konsekvenserna för alla uthängda män varit rimliga eller ej).

Helt klart förväntas kvinnor som grupp fortfarande ha överseende, förstå och skämmas för att ha sjungit ut. Det får mig att undra om budskapet från #metoo verkligen nått fram ordentligt?

Vi har fått nog av just det.

Om bloggen

Aleksa Lundberg är transaktivist och arbetar för att lyfta transperspektivet och att syna tvåkönsnormen. Till yrket är hon skådespelare, dramatiker, regissör och journalist.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se