Stäng
blog-header
juni 24, 2015
Aleksa Lundberg, bloggare
Foto: Peter Morrison/AP/TT

Konsten att vara transkvinna och bögtjej med lesbiska erfarenheter

Laverne Cox uppmanar män som dejtar transkvinnor att ”komma ut ur garderoben”, i en intervju med SiriusXM News & Issues, rapporterar Huffpost Gayvoices.

Hon tror att ett viktigt steg på vägen för att bryta det sociala stigmat, mot män som intresserar sig för transkvinnor, är att kända män (skådespelare, idrottare och musiker till exempel) som dejtar eller är tillsammans med transkvinnor väljer att kliva fram för att säga:

”Jag älskar transkvinnor och de förtjänar att bli älskade och jag vill offentligt vara tydlig med att det förhåller sig på det viset.”

Cox tror att dessa (ofta heteroidentifierade) cismän behöver någon form av förebilder som kan bidra med inspiration och hopp, i deras kamp att acceptera kärleken de känner.

”Kön kontrolleras hårt och detta drabbar inte bara transpersoner. Utan även gay-identifierade och straight-identifierade män. Eftersom jag dejtar straight-identifierade män så har jag sett hur djupt idén om vad det innebär att vara en ‘straight man’ kan sitta.”

Jag håller med Laverne Cox i det hon säger men skulle vilja vidga perspektivet en aning.

I egenskap av att vara transkvinna som  idag bejakar den inneboende bögidentiteten, samt utforskar mina lesbiska sidor, upplever jag att det går för långsamt i processen att luckra upp rådande stigman och normer. De flesta av oss håller fortfarande hårt i identiteter som ”man” och ”kvinna”, ”hetero” och ”homo”.

Att som hetero-cisman offentligt våga erkänna sin kärlek till en transkvinna är ett viktigt steg på vägen -men bara början på resan.

Jag tror inte att människan är hundra procent av någonting.

Däremot har jag inga problem att förstå att vi upplever oss vara hundra procent, särskilt när det gäller könsidentitet och sexualitet. De kraftfulla stigman som drabbar den som bryter rådande samhällsförväntningar avskräcker oss alla att utforska vilka vi är och kan vara.

Indelandet av människan i två könsroller, till exempel, resulterar i en kollektiv ”förståelse” för att vi ”bör” vara antingen eller: ”Man” eller ”kvinna”. ”Homo” eller ”hetero”. Vilken bisexuell person har inte fått höra att hen ”inte kan bestämma sig”? (Bara ordet bisexuell avslöjar ju också hur vi tänker: ”Aha, du blir inte kär i ett av könen, du kan attraheras av båda! Du väljer mellan de binära kategorierna!”)

Det är tråkigt att vi är så benägna att begränsa oss som vi gör. För att ta mig själv som exempel så har min resa, att acceptera mig själv som jag är, varit fylld av internaliserade fördomar och rädslor. Och jag är såklart inte framme vid slutmålet än.

Som 16-åring kom jag ut som homosexuell kille och hade då en rätt typisk historia bakom mig. Jag hade lekt med dockor som liten och klätt mig i mammas klänningar och ”klampaskor” (klackskor). Under uppväxten hade jag haft en känsla av att ”vara annorlunda” och i smyg varit kär i killarna på dagis och i skolan.

Jag hade varit kär i tjejer också men detta faktum kunde jag inte acceptera. Det passade inte in i min nya identitet som homokille. Därför avfärdade jag minnena, av att ha varit kär i Katarina på mellanstadiet och Anna på teaterkollot, med att jag ”hade känt skam för att vara homo” och därför behövt ”lura mig själv”. Vilket helt enkelt inte var sant, jag var kär i dem på riktigt.

Som 17-åring kom jag ut som transsexuell tjej, vilket bitvis var en sorg. Homoidentiteten hade varit viktig och som tjej ”kunde jag ju inte vara bög”. Det fanns dock inte längre några problem med att erkänna att jag även kan attraheras av kvinnoidentifierade personer. Tvärtom ansågs det vara kittlande (för hetero-cismän) med tjejer som dras till andra tjejer. Kvinnoidentiteten gav mig alltså möjlighet att upptäcka fler sidor av min sexualitet.

När jag närmade mig 30-strecket började min tidigare identitet som homosexuell kille pocka på nytt. Jag förälskade mig i cismän med tydlig gay-identitet och nästan ångrade könskorrigeringen. ”Tänk vad skönt att bara få leva ett typiskt bögliv!”

I dag har jag så sakteliga börjat acceptera att jag har de erfarenheter jag har, är som jag är och identifierar mig som jag gör. Det finns ingen anledning att ångra åt höger eller vänster. Jag kan väl leva ett typiskt bögliv tillsammans med någon annan som också har tröttnat på de strikt avgränsade köns- och sexualitetskategorierna!

Jag är transkvinna och bögtjej – med lesbiska erfarenheter. Varför ta ifrån när en kan lägga till?

Ju mer jag vidgat gränserna, som socialt existerar när det gäller könsidentitet och sexualitet, desto mer har jag förstått att jag långt ifrån är ensam i att längta efter frigörelse. De senaste åren har jag mött cismän, som tidigare sett sig som hundra procent hetero eller homo, vilka nu börjat utforska sidor de tidigare varit rädda för.

Jag har pratat med transpersoner som blivit tillsammans med andra transpersoner och cis-heterokvinnor, vilka tröttnat på cis-heteromän, och därför tagit lärdom av Mian Lodalens och Matilda Tudors bok ”Liten handbok i konsten att bli lesbisk”. Såklart också personer som tidigare ansett sig vara hundra procent lesbiska vilka gått över till att se sig mer som queer.

Som samhälle är vi bara i början på vår resa att förstå det komplexa i vår natur och hur snävt vi ännu lever våra liv.

Ett första steg på vägen är nog, som Laverne Cox föreslår i intervjun med SiriusXM News & Issues, att personer med normbrytande erfarenheter träder fram och representerar saknade perspektiv.

Ett annat viktigt steg är att var och en av oss vågar trotsa rädslorna för de egna identiteterna (vi har ju oftast fler än en), känslorna och viljorna. Alla bär på sidor de skulle må bra av att utforska. I sin egen takt förstås (och självklart ska en inte tvinga sig till något en inte vill).

Ingen är fri förrän alla är fria, heter det ju.

Är det inte dags att på allvar göra upp med det binära indelandet av människan i ”män” och ”kvinnor”, ”homo” och ”hetero”? Och förstå att det mesta vi tror går att kategorisera bäst förklaras som flytande på en skala, med flera lager och skikt.

Som min vän, artisten Kristian Kaspersen, brukar säga:

”We’re born queer at heart”.

 

Sök på Politism.se