Stäng
blog-header
februari 13, 2018
Aleksa Lundberg, bloggare
Vissa har, andra arbetar för brödfödan, en hel del sliter för småsmulor. Foto: Pontus Lundahl/TT

Klass är långt ifrån ett passerat stadium

”Nya” Moderaterna i Göteborg undrar när den lilla staden i Västra götaland, självaste Fäskekörrkas hemort, blev ett tillhåll för ligister och jihadister.

De vill se tuffare tag mot ”förortsbrottsligheten” och pekar tydligt ut invandrare som syndabockar i stället för att komma med konstruktiva förslag på komplexa problem. På riksplan anser samma parti att anställningstryggheten ska försvagas så att arbetsgivare lättare kan sparka sina undersåtar.

Liberalerna vill också begå våld på anställningstryggheten och dessutom förändra strejkrätten i grunden. Plus sänka arbetares löner såklart, varför stärka rättigheter för den i beroendeställning när en kan stärka makthavares möjligheter att sparka på den som ligger? Centerpartiet är inne på samma linje som bröderna i Liberalerna och vill, även de, förbättra villkoren för ”jobbskapare” på arbetstagares bekostnad.

Kristdemokraterna… nej, dem struntar vi i. Efter valet 2018 sitter de med största sannolikhet inte ens i riksdagen längre.

Den brokiga alliansen kommer alltså ut ur dimmorna och framträder allt mer öppet med sin iskalla ideologi, som är till för den som redan har. Det är på många sätt en bra sak. När alliansen kom till makten 2006, med landsfader Fredrik Reinfeldt (M) i spetsen, hymlades det friskt om borgerlighetens egentliga agenda. Nedskärningar av socialbidrag och arbetslöshetsersättning paketerades som stödjande åtgärder för stackars arbetare, som fastnat i bidragsberoende och därför tappat livsgnistan. Med Ulf Kristersson (M) i spetsen blir det däremot tydligt att det handlar om att ge mer till rika och näst intill inget till mindre bemedlade. En orimlig fördelning som bara kan försvaras av de privilegierade som prioriterar sin egen grupps välbefinnande.

Det är dags att göra upp med den tröttsamma tendensen att gå som katten kring het gröt. Det är på tiden att vi inom de röd-grön-rosa skikten tar bladet från munnen och sjunger vänsterideologins lov. För, precis som Politisms Eric Rosén skriver, ”Det gäller vänster och höger, dumbom”!

Extra tydligt att vänsterns ideologiska röst hämmas blir det när en läser medieforskarna Peter Jakobssons och Fredrik Stiernstedts artikel i Expressen, om att självaste public service sviker arbetarklassen. Endast fem procent av personerna som syns och hörs i SVT tillhör arbetarklassen, trots att halva befolkningen tillhör denna.

”Det kan förmodligen delvis förklaras med att det bland medieproducenterna och den samhällsklass de tillhör finns en föreställning om att samhällsklass inte spelar någon roll i dagens Sverige och att klassamhället är ett passerat stadium i samhällsutvecklingen. Vi vet också att personer med medelklassbakgrund och personer uppvuxna i någon av Sveriges storstadsregioner är överrepresenterade inom journalistkåren”, skriver de.

Men klass är långt ifrån ett passerat stadium och public service har ett uttalat ansvar att spegla hela befolkningen och fånga upp nyanserna inom populationen. Klass får aldrig bli en osynlig aspekt av att vara människa, klyftorna växer ju mer än på länge och ojämlikheten påverkar alltifrån vår psykiska hälsa till möjlighet att leva drägliga liv. Det vi behöver är inte ökad produktionseffektivitet till vilket pris som helst, utan säkrad välfärd att leva våra liv under någorlunda schyssta förhållanden.

När orättvis fördelning av ekonomiska resurser osynliggörs är det också fritt fram för ohederliga debattörer att skapa halmgubbar och rikta fokus från verkliga problem till att, som Moderaterna i Göteborg, fokusera på ”invandrares benägenhet att begå våldsbrott”. Här har medierna ett enormt ansvar att ständigt nyansera bilden och aldrig glömma grunden till de flesta politiska konflikter: fördelning av medel och resurser.

Vi inom vänstern har också ett stort ansvar att trotsa impulsen att rätta argument efter politiskt klimat och börja sätta ord på det uppenbara. För helvete.

Om bloggen

Aleksa Lundberg är transaktivist och arbetar för att lyfta transperspektivet och att syna tvåkönsnormen. Till yrket är hon skådespelare, dramatiker, regissör och journalist.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se