Stäng
blog-header
april 29, 2015
Aleksa Lundberg, bloggare
Foto: Danny Moloshok/AP/TT

Jenners tålmodiga berättande gör stor skillnad

I går publicerades den omtalade Diane Sawyer-intervjun med Bruce Jenner i sin helhet på SVT Play (till en början med varningstext om att innehållet inte är lämpligt för barn, vilket nu är borttaget. Jag misstänker att reaktionerna i sociala medier gjorde sitt). På torsdagen sänds den i SVT.

Det är, till en början, en omskakad Jenner som hälsar Sawyer välkommen till sitt Malibu-hus, med näsduken i högsta hugg. Tårarna börjar rulla ned för kinderna redan innan första frågan är ställd.
– Det kommer att bli jobbigt. Jag har tänkt på den här dagen i evigheter. Vad jag ska göra med mitt liv. Hur jag ska berätta min historia. Hur jag ska berätta för folk…vad jag har gått igenom. Och nu är den dagen här, säger Jenner och sträcker sig efter en ny näsduk.

En skulle nästan kunna tro att det som ska ”erkännas” har en brottslig karaktär. Den väl förberedda intervjun med uppsmälld studio i Malibu-villan och Sawyer, som avvaktande sitter mitt emot, liknar mer en rättegång än ett förtroligt samtal.

Utan tvivel är Jenners öppenhet på bästa sändningstid i ABC News ett enormt viktigt steg framåt för synliggörandet av transpersoner i samhället och samtidigt visar den på vårt problematiska förhållande till begreppet kön.

Det faktum att den före detta idrottsstjärnan identifierar sig som kvinna skapar stor förvirring i Diane Sawyer och, enligt henne, det amerikanska folket (vilket jag inte har svårt att tro). Jenners OS-seger och titel som världsmästare 1976 beskrivs som bevis på ”maskulin kraft och styrka” och bidrar tydligen till att det som nu kommer fram är så svårt att greppa.

Varför då? Går det inte att vara feminin och visa prov på kraft och styrka? OS-vinsten 1976 är väl en idrottslig prestation av en person som identifierar sig som kvinna.
– Folk måste få klart för sig att du kan identifiera dig som kvinna och ändå…, säger Sawyer.
– Kick but! avslutar Jenner skrattande.

Just så. Svårare är det inte.

Intervjun leder fram till det här med sexualitet och könsidentitet. Att Jenner attraheras av andra kvinnor är visst, även det, en motsägelse som är svår att få ihop. Vid upprepade tillfällen behöver Jenner förklara att sexualitet och könsidentitet inte är samma sak.
– Jag har aldrig varit med en kille. Jag har alltid varit gift, varit pappa…

Allt förklarande gör att det kliar hejdlöst i kroppen på mig.

Allt jag hör är: ”Jag är i övrigt normal, alltid varit normal, NORMAL och har jag nämnt att jag i övrigt är normal?”

Varför blandas sexualitet och könsidentitet så ofta ihop och varför är det så svårt att tro att någon som fötts med snopp och gillar kvinnor själv identifierar sig som kvinna?

Jo, för att det bryter mot hetero- och cisnormen. Om en däremot följer den ”nya” könsrollens alla regler är det lättare för medborgare av ett hetero- och cisnormativt samhälle att acceptera ”avvikandet”.

Jag får en känsla att Jenner känner sig nödgad att försvara sig.

– Jag är inte gay, vittnar h*n med uppspärrad blick.

Nähä. Ok. Fine. Jag skulle dock inte bry mig om du vore det. Who cares? Återigen känns det hela som en rättegång. Diane Sawyer upprepar frågor som ”Hjälp mig att förstå”, ”Varför?”, ”Hur kommer det sig..” och så vidare.

Var glad i stället för att Jenner hittat sig själv. Det är något positivt. (OCH! Eftersom du identifierar dig som kvinna, Jenner, så måste jag nog ändå påpeka att jo, du ÄR gay. Din gamla lesbian där!)

Så kommer vi till den konstigaste biten av hela intervjun. Sawyer ställer frågan ”Drömmer du som en kvinna?” Vad menar hon ens? Hur drömmer en som kvinna? Pratar vi feminina, rosaskimrande Törnrosa-drömmar om fluffiga moln? Inget fel med sådana drömmar förstås, tvärtom, men blir det inte lite konstigt att könssegregera drömmar? Hela frågan får mitt huvud att förvandlas till ett enda stort frågetecken.

Jenner berättar om när paparazzi fick nys om den bokade tiden för att operera adamsäpplet. De stod och väntade utanför kliniken med kamerorna rullandes.
– Den kvällen kände jag att det var kört. Jag vankade fram och tillbaka hemma med hjärtat bultande. Jag kan förstå att människor väljer den enklaste lösningen. Jag kunde hämta min revolver och – pang! Ingen smärta mer, och man kommer till en bättre plats.

Som tur är avstod Jenner från självmord, vilket långt ifrån alla transpersoner gör. I Sverige har 50 procent av landets transpersoner någon gång försökt att ta sitt eget liv, enligt Folkhälsomyndigheten.

Jenner fortsätter på det spåret och tar upp den, ibland våldsamma, verklighet som transpersoner kan utsättas för. Det visas klipp på när två transkvinnor misshandlas i tunnelbanan, när en transkvinna som just besökt damtoaletten på Mc Donalds blir nedslagen och bilder på de sju transkvinnor som hittills i år mördats i USA. Främst är det rasifierade transkvinnor som utsätts för det transfoba våldet och hatet.

Voiceover-rösten berättar att hundratals transpersoner överfalls, blir brända eller stenade varje år i världen. Statistiskt mördas en transperson var tredje dag. På TV väljer folk sida. ”Kom inte och säg att jag ska acceptera män på damtoaletten. Det är löjligt.” ”Femåringar säger ‘Mamma, är jag en transperson?’ Skrämmande…”

På internet berättar tårögda transungdomar om sina liv. Voiceover-rösten låter oss veta att bara i år har två transungdomar från North Carolina tagit sitt liv och att när den unga transtjejen Leelah Alcorn begick självmord löd hennes sista ord i självmordsbrevet: ”Fix society please.”

Det vänder sig i magen och obehaget rusar okontrollerat runt i kroppen. Varför väcker det ett sådant hat i människor när vissa inte följer koderna för hur kön ska spelas fram? Värt för oss alla att tänka på, både en och två gånger. (Transpersoners liv innehåller naturligtvis så mycket mer än bara tragik, men det är viktigt att lyfta de tuffa villkor som allt för många ställs inför.)

Sawyer frågar igen om sexualiteten.
– Om du gifter dig igen – blir det med en kvinna då?

Har inte frågan ställts 7611 gånger redan?!

Jenner påminner om skillnaden mellan sexualitet och könsidentitet.
– Det är så enkelt att jag vill leva livet och vara den jag är.

Polletten verkar ändå inte riktigt trilla ned så Jenner ger upp och säger:
– Låt oss kalla mig asexuell.

Något som ju inte alls stämmer med det som sagts innan.

Intervjun avslutas med en hälsning från Nikolaj Avilov, som besegrades av Jenner i OS 1976.
– Bruce bör få leva som han vill. Men hur kunde jag få stryk av en kvinna, hälsar han skämtsamt.

Slutrepliken ringar in hela problematiken med det binära könstänket och transfobin. En ”kvinna” förväntas vara svagare och mindre värd än en ”man”. Det handlar om kvinnoförakt, förakt för svaghet och den aviga inställningen till femininitet, kort och gott. Någon som förutsätts vara man ”förlöjligar sin manlighet” genom ”att göra sig till kvinna” och avslöjar samtidigt att mäns sociala överordning – som ju bygger på en binär uppdelning där män är maskulina (läs: starka) och kvinnor feminina (läs: svaga) – endast är ett rollspel.

Med det sagt så instämmer jag i de glädjerop som hittills utbrustits lite här och där över den modiga intervjun, som även jag tror gör skillnad.

Våra samhällen har dessvärre inte kommit längre och därför betyder det mycket att Jenner tålmodigt leder Sawyer och oss andra igenom de ibland dumma frågor som endast ett hetero- och cisnormativt samhälle bär – på grund av den hjärntvättning som sker redan från vi är små om att ”män är män” och ”kvinnor är kvinnor”. Vi tränas slaviskt till att inte rucka den ordningen.

Tack Jenner för att du ruckar bygget så att betongväggarna börjar vittra!

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se