Stäng
blog-header
november 10, 2014
Aleksa Lundberg, bloggare
Foto: Bullit Marquez/AP/TT

Ja, transaktivismen är ARG

Åsa Linderborgs omdebatterade text  i Aftonbladet i fredags har satt fart på vänsterrörelsens inneboende transfobi. I sociala medier kritiseras transröreslen för att splittra vänstern och i etablerad media skriver ciskönade debattörer så tangenterna ryker. Från transaktivisternas horisont är det tyst.

Men här kommer nu ett inlägg från ett transperspektiv.

En av de debatter Linderborg kritiserar är den om Liv Strömquists seriebok ”Kunskapens frukt”, vilken vissa transfeminister menar vara cisnormativ. De önskar en mer transmedveten serie om fittan.

”Jag kan förstå att transpersonerna känner sig exkluderade, men faktum är att 99,5 procent eller fler av alla kvinnor har en fitta och den ger oss en massa gemensamma erfarenheter såsom lönediskriminering, dubbelarbete, högre sjuktal, förminskning i det offentliga rummet etc.” skriver Linderborg.

Eftersom jag själv länge varit förblindad av tvåkönsnormen kan jag förstå om det verkar som att transpersoner är en extremt liten del av mänskligheten, och att transkampen endast är till för en liten minoritet. Men faktum är att transaktivism inte enbart frigör transpersoner, den analyserar också det heteronormativa patriarkala förtrycket vilket fängslar oss alla, och öppnar upp för nya vägar till identifikation bortom tvåkönsnormen. Vi behöver ta till oss den kunskap transperspektivet ger för att förstå hur patriarkatet härskar i sin helhet.

Uppdelningen ”kvinna – man” är grundförutsättningen för att ”ett kön” ska kunna förtrycka ”ett annat”. Tvåkönsindelningen avhumaniserar oss och gör oss till samhälleliga soldater, med skilda uppgifter att utföra, baserade på biologisk könstillhörighet. Vi är beroende av att veta den andres ”kön” för att avgöra var på hierarkitrappan vi ska placera denne.

Att ständigt ifrågasätta antagandet – att de med inåtkön är kvinnor och att de med utåtkön är män – gör det svårt för orättvisa patriarkala strukturer, vilka förtrycker genom förförståelsen om vem som är vad, att få fäste.

Det är alltså inte bara transpersoner som gynnas av att den bredare debatten blir transinkluderande, vi kommer alla lättare kunna lösgöra oss från fördomsfulla antaganden – vilka baseras på biologisk könstillhörighet. Fler kommer också ges möjligheten att reflektera kring sin egen könsidentitet och/eller könsuttryck.

Så kommer vi till den infekterade debatten om Kajsa Ekis Ekmans uttalanden. Här behövs först lite historisk fakta om vad som är konfliktens kärna:

Huruvida transpersoner, främst transkvinnor, ska få delta i feministiska sammanhang – och i separatistiska rum ha rätt att själva få definiera sin identitet – är inte en nyligen uppkommen debatt. Den har pågått sedan 1980-talet. I början av 2000-talet eskalerade konflikten i Sverige, då Kvinnohuset i Stockholm valde att brutalt exkludera transkvinnor. Till exempel uteslöts en av organisationens grundare, av anledningen att hon föddes med snopp.

Katinka Ström, en av personerna bakom beslutet,  gav uttryck för följande åsikter i en intervju i tidningen Kom ut 1999:
– En del av kvinnoförtrycket utgörs också av alla de sätt varpå män torterar den biologiska kvinnokroppen, till exempel genom påtvingat moderskap och alla former av sexuellt våld. Transsexualism är en del av det reaktionära bakslaget mot feminism, i synnerhet mot lesbisk feminism.

Tidigare i år intervjuades etnologen och forskaren vid Uppsala Universitet, Signe Bremer, av Feministiskt perspektiv om den djupt rotade bilden av transpersoner som ”illvilliga trojanska hästar”. Kajsa Ekis Ekman hoppade på detta åsiktståg genom att i sin bok ”Varat och varan”, från 2010, skriva följande två påståenden:
1.”Den transsexuelle kan tvinga alla att kalla honom för kvinna och samtidigt ha noll förståelse för kvinnosaken”.
2. “Det viktiga här är att ge sken av att sudda ut gränser och samtidigt upprätthålla dem: den andre är inte jag, men den andre är någon jag kan klä ut mig till.”

Den första meningen är i dag borttagen och Ekis Ekman har svarat på kritiken i Feministiskt perspektiv:
– Och visst, jämförelsen med trans hör inte hemma där eftersom de andra liknelserna handlar om personer som tar temporära identiteter. När man ser den urklippt ser den verkligen taskig ut, särskilt detta med att tvinga, och det är ju inte alls mitt ärende, att klanka ner på transpersoner.

Om den andra meningen svarar hon såhär:
– Ja, fast det här handlar inte om trans över huvud taget. Det här handlar om kulten av horan.

Ekmans resonemang är onekligen inspirerat av synen på transpersoner som några slags ulvar i fårakläder. Därför blir det obehagligt när hon inte rakt ut ber om ursäkt. Om jag skulle uttala mig om arbetarklassen som en samling intelligensbefriade slashasar, vilka gör vad som helst för en tusenlapp, då vågar jag påstå att de flesta skulle fortsätta kritisera mig om min ursäkt löd “När en ser det urklippt ser det verkligen taskigt ut, och det är ju inte alls mitt ärende att se ner på arbetare.” Vad bra, men varför sa du det då? Be om ursäkt och låt oss kämpa tillsammans i fortsättningen. Det är ok att trampa i klaveret om en kan säga förlåt.

Politisms chefredaktör, Eric Rosén, ger sig också in i debatten. Han menar att Ekis Ekman blir utsatt på grund av att några transaktivister krävde att hennes anställning på tidningen ETC skulle upphöra.

På individuell nivå kan jag förstå att det känns utsättande när personer ringer ens arbetsplats och kräver ens avgång. På en strukturell nivå är det dock transaktivisterna som står för utsattheten. Vissa lever med hot som är svåra att tolka ifall “Du ska bort” betyder “Du ska dö” eller bara ”bort från debatten”. Hoten kan komma från vänstermän via personliga mail eller offentliga statusar.  När en mening, som den i Ekis Ekmans bok, får passera obemärkt och de högljudda protesterna möts med “kan ni lugna ned er” – i värsta falla hot – då är det inte fråga om stökiga individer. Det handlar om en transfob struktur.

Eric Rosén skriver att i stället för varandra bör vi rikta in oss på våra verkliga politiska motståndare. Harald Mix och gänget. Jag vill också rikta fokuset dit. Men vems perspektiv är det som ska stryka på foten för att kunna fokusera på annat? Transpersonernas.

Jag vill dock uppmana alla som känner sig utsatta i debatten att gå vidare. Vi kommer inte längre. Det finns de som inkluderar och förstår transperspektivet. Transaktivister: Rikta fokuset dit!

Sist men inte minst vill jag kommentera debatten om “Lilla hjärtat”, som är en karaktär vilken bygger på en rasistisk nidbild av svarta. Dessa bilder har vita använt genom åren för att avhumanisera mörkhyade personer. Oavsett om illustratören i fråga ville gott så anslöt hon sig – ja, omedvetet – till en struktur som gynnar  vita på bekostnad av rasifierade. Vilka är de utsatta i situationen? Är det verkligen illustratören det är synd om? Återigen, det är okej att trampa i klaveret om en lär sig av misstagen, och har modet att säga förlåt. Inte “Oj, jag visste inte.. Jaja, så farligt var det väl inte.” Utan förlåt.

Jag bollar härmed tillbaka uppmaningen Åsa Linderborg gav i fredagens krönika: Vi får lita på att de flesta har ambitionen att förstå och vilja bli förstådda. Om några är högljudda, sätt dig in i vad det gäller. Alternativt himla med ögonen och lägg fokus på annat. Var ska en debatt om god ton leda? Vems perspektiv ska stå över någon annans?

För att befinna oss i det här känsliga, men kreativa, samhällsbygge – med oss själva som främsta byggstenar – rekommenderar jag terapi. Jag går själv en gång i veckan och möter ständigt mina rasistiska, transfoba och kvinnofientliga inre strukturer.

Alla är benägna att gynna de redan privilegierade och frysa ut de redan utsatta. Detta behöver vi erkänna för oss själva, i stället för att ställa oss i vägen för ett samhälle där alla får vara med.

Inte nästan alla. Alla.

Provocerande?

Om bloggen

Aleksa Lundberg är transaktivist och arbetar för att lyfta transperspektivet och att syna tvåkönsnormen. Till yrket är hon skådespelare, dramatiker, regissör och journalist.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler