Stäng
blog-header
mars 2, 2018
Aleksa Lundberg, bloggare
Foto: Hasse Holmberg/SCANPIX/TT

Iskylan innebär livsfara för de mest utsatta

Varje morgon går jag förbi en hemlös, romsk kvinna som tigger utanför en förstklassig butik på Karlaplan. Kontrasten kan inte bli tydligare. Vissa har, andra skramlar småslantar för att klara livhanken.

Efter den extrema kylans intrång har hennes leende, som hon varje dag kämpar för att upprätthålla, blivit alltmer krampaktigt och på kinderna syns röd/lila märken som första tecken på köldskada. Varje morgon slås jag av samma tanke. ”Hur har jag mage att rusa vidare trots att kvinnan uppenbarligen är i nöd?” Det var länge sedan jag vande mig vid det nya samhällsklimatet och ofta kommer jag på mig själv med att provoceras av ständiga påminnelser om mitt privilegium.

Det krävdes denna extrema kyla för att empatin skulle komma tillbaka på allvar.

För några veckor sedan sprang jag in i en ung, romsk kille som pulsade runt i ett par för små plasttofflor på en tunnelbaneperrong. Han sade sig sova på en bänk vid Odenplan och skramlade pengar för att skicka hem till sin sjuka mamma. Inne i tunnelbanevagnen sträckte han fram sina kupade händer mot irriterade medpassagerare, som alla ignorerade hans vädjan genom att strängt titta ned i mobilen. Till en början följde jag flockbeteendet, men ju mer jag tänkte på det absurda i situationen desto starkare blev behovet att springa efter honom. Jag gav honom det jag kunde och hoppades det stillade den mest akuta nöden för tillfället. Att hjälpa behövande lite godtyckligt, beroende på dagsform och omständigheter, är dock inte tillräckligt för att ta sig an det växande problemet med hemlöshet i Sverige.

I tidningen Sydsvenskan berättar socialchefen Lennart Forsberg, på Göteborgs kyrkliga stadsmission, att den sociala utsattheten ökar generellt och att den har fått andra ansikten än tidigare. Det handlar, föga överraskande, om EU-migranter och flyktingar.

”Igår kom en familj från Nigeria med tre barn. De har hamnat mellan stolarna. Deras situation kan inte lösas med en plats på ett tillfälligt härbärge(…)Ibland talar vi för lite om det, men helt nya grupper dyker upp, de oetablerade, som ingen har lyckats fånga upp. Det är i den gruppen vi ser den stora ökningen”, säger Lennart Forsberg.

Aftonbladet rapporterar att iskylan betyder livsfara för hemlösa, bara i år har fyra människor dött, två av dem i lunginflammation. Volontärarbetarna Therese Sowilam och Mona Grälls säger i artikeln att de tappat hoppet om ett annat samhälle.

”Det finns åttatusen hemlösa som driver runt i Stockholm. Partierna tar upp det, men ingenting händer”, menar de.

Samtidigt menar finansminister Magdalena Andersson att en inte ska ge pengar till utsatta EU-migranter, vilka alltså utgör en allt större del av hemlösa i Sverige. Hon menar att en då riskerar att finansiera ett utnyttjande av de utsatta, och att regeringen redan gjort satsningar som hjälpt fattiga EU-migranter. Enligt Andersson är de problem som återstår främst hemländernas ansvar. Några konkreta förslag på hur vi kommer åt hemlösheten i vinterkylan tycks hon inte ens ha tänkt på.

Det är lätt att tappa hoppet och vänja sig vid eländet, att slå ifrån sig och låtsas som ingenting. Men är det ett samhälle vi vill leva i? Om inte så måste vi komma med konkreta, kollektiva lösningar på det problem iskylan akut aktualiserar.

Sök på Politism.se