Stäng
blog-header
december 4, 2014
Aleksa Lundberg, bloggare
Foto: Christian Gooden/AP/TT

Intersektionalitet är solidaritet, Linderborg

Suck.

Det är det enda uttryck som vill ut ur min kropp efter att ha läst Åsa Linderborgs artikel i gårdagens Aftonbladet.

En stor, luftrik, stönande in och utandning.

Jag vill börja med att svara på frågan vilken vänsterrörelse det är jag har problem med. Jag vänder mig emot den vänsterattityd som existerar inom kulturkretsar och inom vänsterpartiet, som menar att klasskampen är överordnad alla andra kamper.

Jag kritiserar Jonas Sjöstedt som på ett möte i ABF-huset för ett par år sedan menade att den intersektionella analysen skymmer sikten för klassanalysen. Jag efterfrågar också att just du breddar den samhällskritiska analysen, Åsa Linderborg.

Jag ska villigt erkänna att även jag himlat med ögonen åt den ibland oresonliga tonen på twitter och hos vissa aktivisters ilskna formuleringar.

Mina ögonrullningar handlar dock inte om de högljudda aktivisterna, utan om min egna konflikträdsla och önskan om att de motsättningar vi nu debatterar inte ska finnas. Bevisligen gör de det.

Vad är det som är oklart gällande den intersektionella analysen?

Jag är vit och transperson. Min hudfärg ger mig ett privilegium i det svenska samhället och min transidentitet ger mig sociala nackdelar jag måste kompensera för. Jag är alltså både privilegierad och utsatt.

Ingen är ensamt skyldig till strukturens orättvisa hierarkiska rollfördelning men alla ingår i spelet. Detta gör att alla har ett ansvar för den egna delen samtidigt som vi behöver se hur mönster av makt samverkar och springer ur en och samma källa.

Den gemensamma diskriminerande faktorn är bilden av människan som en vit, heterosexuell, ciskönad man med vanligt förekommande funktionsuppsättning som har rätt att äga på mindre priviligierades bekostnad.

Starkast vinner. Över och under. Vinna eller försvinna. Man eller kvinna. Cis eller trans. Funktionsduglig eller funktions”hindrad”. Vit eller svart. Utbildad eller obildad. Rik eller fattig.

Alla dessa faktorer hänger ihop. Det går inte att plocka ut en av dessa delar och blunda för resten.

Ingen får energi att kämpa för någon annan genom att bli osynliggjord. Om vi erkänner varandras existens och inser att alla förtryck hänger samman investerar vi i en stark och gemensam kamp.

Den senaste veckan har två amerikanska, vita poliser befriats från mordåtal trots att de bevisligen mördat Eric Garner och Michael Brown, vilka båda var svarta. Strukturellt handlar det om att männens hudfärg anses vara en förmildrande omständighet till morden.  Av den enkla anledningen att rasismen fortfarande genomsyrar våra västerländska samhällen.

Den genomsyrar även ditt och mitt liv, Linderborg. Vi är också uppväxta med attityden att vår hudfärg skulle vara bättre än rasifierades. Vidrigt men sant.

Ett bra steg på vägen mot ett annat samhälle är erkännandet av att rasistiska, sexistiska och fobiska kategoriseranden av mänskligheten existerar.

Ett bra exempel på ett sådant erkännande är den antirasistiska kampanjen “I’m not Trayvon”, där vita antirasister tydligt synliggjorde den skiljelinje som ännu görs mellan vita och svarta, med anledning av att en vit polis kommit undan ett mord på den unga, svarta mannen Trayvon.

Istället för att bedyra att de vita aktivisterna drabbades av samma inhumana behandling på grund av hudfärg synliggjorde de sitt eget privilegium i solidaritet med de vars kroppar direkt utsätts för rasismens våldsamma handlingar.

När en liknande kampanj drog igång i Sverige under parollen “Jag är inte Jason” var det de rasifierade aktivisterna som fick förklara vardagsrasismens farliga konsekvenser inför vita vänsteraktivister, vilka förnärmat gav responsen “varför får inte jag engagera mig antirasistiskt”?

Det är ett hån mot dem vars kroppar direkt hotas av rasism. Vita antirasister gör mest nytta för kampen när de erkänner sitt eget privilegium, istället för att sälla sig till den förtryckande, kolonialt inspirerade strukturen att vita ska ta rasifierade i sin trygga famn och på så sätt “försvara” alla människors lika värde. Den vita landsfadern som med huvudet på sned ler och “bekräftar” den utsatta i den kuvade sitsen. Den barmhärtiga samariten som, när hen får nog, tryggt kan vända andra kinden till. Av bekvämlighetsskäl för, att en kan.

“Jag är inte Jason”-kampanjen syftade till att göra tydligt att jag som vit inte behöver försvara min existens genom att vifta med mitt pass i riksdagshuset. Jason behöver göra det. Det är skillnad på våra livsvillkor enbart på grund av vilken hudfärg vi bär.

Jag är inte Jason. Jag är inte någon av de svarta tonåringar, yngre eller äldre rasifierade män som polisen skjutit ihjäl i USA eller i Husby. Jag märker sällan av rasism, aldrig riktar den sig emot min kropp. För jag är vit.

Inte heller Åsa Linderborg eller Tomas Ledin är Jason, Trayvon eller den okända, av poliser mördade mannen i Husby. Som knappt någon brytt sig om att rapportera om eller gå i försvar för.

Genom att erkänna detta gör vi oss solidariska med den antirasistiska kampen. Genom att förneka ställer vi oss bara i vägen och tar upp tid, plats och energi med vårt egna, självupptagna och, i sammanhanget, irrelevanta perspektiv.

Var är din ödmjukhet, Åsa Linderborg? Varför inte erkänna de egna blinda fläckarna, sänka garden och lyssna?

Linderborg undrar när Gudrun Schyman ska ge sig in i debatten och hur länge hon kan fortsätta att inkludera alla i den feminism hon för. Några måste alltså exkluderas från den feministiska kampen?

Varför då?

Linderborgs krönikor väcker en undran ifall Aftonbladets kulturchef satt sig in i vad intersektionalitet handlar om. Finns en medvetenhet om att det är en analysmetod som används av aktivister och feminister världen över och att den också innefattar en klassanalys?

Den här debatten bidrar ju knappast till att vi enas. Den skapar polemik mellan grupper som har all potential att kämpa med varandra.

Att kämpa tillsammans är intersektionalitetens kärna. Förståelsen av att vi ytterst förtrycks av samma maktbärare och därför behöver vara ödmjuka inför varandras utsatthet och berika vår ståndpunkt med andra levda erfarenheter av förtryck.

Det handlar inte bara om mig eller dig, Linderborg, eller vad vi anser bör vara prioriterat i kampen. Alla som kämpar behöver få sitt perspektiv erkänt, låt oss vara arga tillsammans.

En inspirerande person att lyfta i sammanhanget är Fi-politikern och genusforskaren Victoria Kawesa. Hon menar att kapitalismen är en betydande mekansim av den patriarkala kolonialismen, samtidigt som den såklart inte är den enda beståndsdelen som skapar förtrycket.

När fler människor blir erkända sitt värde och ska ta del av resurserna, är det viktigt att förstå vilken priviligierad identitet en själv tillhör i hierarkisystemet som värderar rätten till kapitalet utefter kön, hudfärg, könsidentitet, sexualitet och funktionsuppsättning.

Om den som skapar det nya fördelningssystemet – eller ansvarar för att resurserna fördelas till fler än tidigare – är en vit, heterosexuell, ciskönad man med vanligt förekommande funktionsuppsättning, så kommer vi inte någon vart. Då är vi kvar i privilegieträsket och ges över eller underordnade positioner genom kategorisering i “raser” och “kön”, till exempel.

Alla politiskt aktiva bedriver en form av identitetspolitik. Varenda kotte en kämpar för har en identitet vilken en priviligieras eller förtrycks på grund av. Det gäller att se strukturen som förtrycker och förstå på vilket sätt.

Kapitalet är till exempel kopplat till den vita hudfärgen, världen över. Trots att vita globalt är i minoritet.

Hur menar Linderborg att vi kommer ur det förtrycket utan att intersektionellt diskutera rasism samtidigt som vi analyserar ur ett klassperspektiv? Hur kommer vi vidare om vi inte förstår vår egen roll i det hierarkiska förtryckar-spelet, eller att kampen behöver föras på alla nivåer eftersom ingen står utanför?

Och varför beskriver Åsa Linderborg sig själv som tillmötesgående när hon använder begreppet rasifierad? Det är numera ett ord som används för att beskriva de personer som behandlas sämre på grund av rasistiska föreställningar om etnicitet, vilket projiceras på en persons utseende, om den inte ”passerar” som vit. En rasifieras helt enkelt.

Bara att tugga i sig.

Hon anser också att den transfeministiska analysen, vilken jag hänvisat till i tidigare artiklar, är allt för utopisk för att fungera i verkliga livet.

Analysen jag pekar på grundar sig i forskning och analyser gjorda under snart hundra år. I vad grundar sig påståendet att analyserna skulle vara utopiska fantasier?

Det finns inte två kön. Det finns utåt-kön, inåt-kön och människor med både-och, eller med en helt egen variant, av kön rent biologiskt. Dessutom existerar könsidentitet, könsuttryck och social könsroll. Dessa aspekter av kön hänger inte automatiskt ihop.

Problemet med tvåkönsnormen är att den förväntar sig att vi över-och underordnar oss beroende på vad vi fått mellan benen.

Det transfeminismen lär oss är att vi inte fungerar på ett utstakat vis på grund av biologiskt kön. Kan patriarkatet råda om vi förstår att vårt biologiska kön inte innebär att vi har inneboende beteenden som ”dominerande hane” eller ”underlägsen hona”?

Kolla in människans närmsta släkting Bonobonapan som lever befriade från konflikter och inkluderar, samt har sex med, alla oavsett biologiskt kön eller könsuttryck. Det är tydligt att vi brås på en sann fredsaktivist utan onödiga fördomar.

Kön behöver ses som flytande på en skala, vilket vi inte riktigt kan kategorisera, även om vi vill. Detta betyder inte att vi ska vara missnöjda med våra könsorgan. Tvärtom att vi är friare än vi hittills trott oavsett vad som göms i byxorna.

Och nej, transpersoner är inte en försvinnande liten grupp. Var 16:e människa är transperson av något slag.

Linderborg använde sig av benämningen ”transor” i gårdagens krönika, tills några twittrare upplyste om att detta inte är ok, vilket gjorde att artikeln redigerades och bytte till begreppet transperson.

En kan nästan höra pustandet från Linderborg när hon förklarar att hon “självklart borde förstått att begreppet inte är ok att använda”. Samtidigt vill hon bevisa sin sak och göra tydligt att hon blev kallad för transfob av någon på twitter. Det visar på okunskapen som finns när det gäller just transperspektivet. Att kalla gruppen transpersoner för ”transor” är som att kalla gruppen svarta för ”n****r” eller gruppen kvinnor för ”kärringar”.

Skulle Linderborg skrivit ”…på en strukturell nivå är det ändå kärringarna som är mest utsatta”, så hade det väl inte varit konstigt om någon kallat henne kvinnofientlig?

Linderborg tar också upp att jag i mina artiklar vill få det att framstå som att det är extra synd om transpersoner och att det därför inte går att kritisera gruppen.

Ja, transpersoner är offer för en cis-sexistisk struktur. 50 procent av alla transpersoner har någon gång försökt ta sitt eget liv och varje år mördas mellan 200 och 300 transpersoner i transfoba hatbrott och mörkertalet är stort. De flesta transpersoner lider av psykisk ohälsa på grund av den inhumana behandlingen av oss. Det finns all anledning att försvara en så pass utsatt folkgrupp vilken är offer för ett brutalt samhällsklimat. Det finns väldigt lite anledning att sätta press på gruppen, särskilt inte i egenskap av kulturchef på en av Sveriges största dagstidningar, utan att först grundligt satt sig in i det en kritiserar.

Till sist vill jag kommentera det här med att intersektionellt medvetna feminister sällar sig till SD:s retorik, när en kritiserar vänstern för att bedriva en allt för snäv politik.

Det blir absurt när en jämför två väsensskilda politiska ideologier vilka strävar i motsatt riktning. SD vill att vänstern förintas till förmån för deras fascistiska ideologi att få fäste. Intersektionellt medvetna feminister vill att vänstern ser hela bilden av förtrycket och slutar ”glömma” eller, av egoistiska orsaker, välja att inte se dem som “står i vägen” för klasskampen.

Skillnaden är så stor att det blir förolämpande att parallelen överhuvudtaget dras.

Nu väntar nyval och SD:s framflyttade positioner, där de öppet och ogenerat meddelar att de kommer fälla varje regering som inte ger utrymme för deras rasistiskt grundade invandringspolitik, är mer än bara obehaglig.

Flera röster har höjts och kallat SD:s agerande för sandlådelekar. Jag skulle tvärtom kalla det för att de nu gör allvar av den fascistiska politik de vill föra. Om de lyckas vet vi alla åt vilket håll vi nu tar långbenta kliv emot.

Det mest motstånds-taktiska vi kan göra är att förstå hur mönster av makt samverkar och solidariskt låta våra kamper inspirera varandra.

No pasarán. (De ska inte få passera)

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se