Stäng
blog-header
januari 9, 2015
Aleksa Lundberg, bloggare
Foto: Jens Meyer/AP/TT

Inga transpersoner på svenska teaterscener

Teaterkritikern Leif Zern skriver i måndagens DN om det som kallas ”identitetspolitik” och tar teatern till hjälp för att stärka argumenten om varför den intersektionella analysen inte håller måttet i ett öppet, demokratiskt samhälle.

Zern skriver att teaterns historia inte är något annat än approprieringens historia. ”En enda lång lektion i konsten att hoppa ur skinnet, uppträda i lånta fjädrar, byta skepnad med sig själv och andra.”

Han menar att Shakespeare oavbrutet skrev om det han inte hade egna erfarenheter av. “Han sökte sin Shylock, sin Othello, sin Caliban.”

Zern undrar om intersektionaliteten kräver att till exempel icke-judiska skådespelare borde hålla fingrarna borta från Shylock. “För att inte hamna i det antisemitiska facket? Att vita inte kan spela moren Othello?”

Bo Rothsteins inlägg på DN Debatt (14/12) inspirerar också. Rothstein menar att den så kallade ”identitetspolitiken” går ut på teorin att minoriteter alltid kommer diskrimineras av majoritetssamhället vilket kräver att vi ska hålla oss till våra egna grupper. ”Enbart kvinnor kan rättvist bedömma kvinnor. Enbart muslimer kan fatta rättvisa beslut om muslimer.”

Det är en vantolkning knappt värd att besvara men jag ska göra ett sista försök att reda ut det jag anser vara onödiga missförstånd i den här debatten.

Först och främst: Det finns ingenting som heter ”identitetspolitik”. Det ni kritiserar kallas intersektionell analys.

Detta begrepp myntades i slutet av 80-talet av Kimberlé Crenshaw som var aktiv inom black feminism-rörelsen i USA. Eftersom svarta kvinnor inte enbart diskrimineras utefter könstillhörigheten, utan även av det rasrelaterade förtrycket, behövdes en bredare analysmetod i arbetet mot strukturellt förtryck.

Tack vare intersektionaliteten har jag fått upp ögonen för andra utsatta gruppers erfarenheter av förtryck och kan länka dessa till det transfoba förtrycket jag själv drabbas av. Analysen har också hjälpt mig upptäcka mina egna privilegium och fördomar jag inte trodde fanns inom mig.

Intersektionell kamp är en ren solidaritetshandling, byggd på förståelsen att mönster av makt samverkar och springer ur en och samma källa. Målet är att vi ska upptäcka strukturerna, förstå att vi alla re-producerar dessa och arbeta för ett samhälle där vi kan mötas oavsett vem eller ”vad” vi är.

Vi står vid ett vägskäl och behöver välja riktning. Antingen fortsätter vi gå den gamla upptrampade stigen, fylld av vithetsnormer och cis-privilegium, eller så utforskar vi en ny.

Jag ska också använda teatern som exempel.

Rollen som Othello (i Shakespeares pjäs med samma namn) har tilldelats fler vita än svarta skådespelare genom tiderna, trots att Othello är en svart man. De senaste åren har det väckts en debatt om det märkliga i att vita skådespelare kläs ut i peruker och sminkas med skokräm för att spela rasifierade, samtidigt som rasifierade skådespelare mest tilldelas icke-komplexa skurk-och biroller.

Denna debatt handlar inte om att hindra enskilda skådespelare att gestalta vilken roll som helst, utan om att synliggöra ett rådande strukturellt förtryck som gynnar vita på rasifierades bekostnad.

Som transkvinna i svensk teaterbransch kan jag också konstatera att samtliga teaterinstitutioner i landet lider brist av ett transperspektiv. Om en pjäs till äventyrs skulle innefatta en transkönad roll blir det en cis-könad skådespelare som gestaltar denna. Inte sällan som komiskt inslag.

Det hade varit ok om det samtidigt anställdes transkönade skådespelare att gestalta både trans och cis-roller. Men så är inte fallet.

Av samtliga, proffesionellt verksamma, teaterskådespelare i Sverige finns det en (1) öppet transidentifierad skådis med statlig scenskoleutbildning. (Jag själv.) Av denna enda arbetar sammanlagt noll (0) vid landets teaterinstitutioner.

Inga ytterligare öppet transidentifierade skådespelare är heller på väg ut i arbetslivet från någon av de fyra teaterhögskolorna. Detta trots att var 16:e människa är transperson (!!!)

Talar inte denna statistik för att det pågår kraftfull diskriminering av transpersoner inom svensk teater? Med detta i åtanke är det ytterst anmärkningsvärt att sätta cis-könade skådespelare i transroller. Transpersoner behöver nämligen också representeras på teaterscener och på så sätt erkännas sin existens.

Vita, heterosexuella, ciskönade, manliga skådespelare med vanligt förekommande funktionsuppsättning anses vara blanka ark vilka vi kan projicera vilka roller som helst på.

Kvinnor, rasifierade, HBTQ-personer och skådespelare med så kallad funktionsnedsättning anses vara komplement till, eller avvikande från, skådespelarmannen och lämpar sig endast för roller som liknar den en spelar i verkliga livet. Om ens det.

När jag sökte scenskolan, 2001-2006, fick jag ofta frågan vilken typ av roller jag trodde mig vara lämpad för. Det fanns en förvirring vad jag kunde spela och inte. Vid upprepade tillfällen ifrågasattes min lämplighet endast på grund av att jag är transperson. Vid ett tillfälle togs jag bokstavligen ur proverna.

Tänk efter. När såg vi en transkönad Julia senast? En intersexuell Romeo eller rullstolsburen Hamlet? Eller, varför inte, en mustasch-prydd Törnrosa?

Vi som arbetar med scenkonst bör vara en käpp i det fascistiskt rullande hjulet istället för att re-producera rasistiska ideal av människan som vit, heterosexuell och ciskönad med vanligt förekommande funktionsuppsättning.

Dessvärre görs inga större ansträngningar från teaterns sida, främst när det gäller casting, att göra upp med det traditionella arvet som i stora delar bottnar i rasistiska och fascistiska ideal.

Argumentet att ”teaterns historia är approprieringens historia” är alltså långt ifrån tillräckligt för att legitimera hur det ser ut idag. Det är helt enkelt inte så att vem som helst får spela vilken roll som helst.

Leif Zern menar också att begreppet identitet borde förbjudas att göra politik av och drar paralleller till rasismens strävan att ena folket till ett. Det är ingen, förutom SD, som försöker göra politik av identiteter på det sätt som Zern syftar till. I synnerhet inte med strävan att hålla grupper separerade från varandra.

Intersektionell analys vill synliggöra rådande rasistiska uppdelningar av människor, vilket skapar privilegium för vissa och utanförskap för andra i varierande skalor, och kämpa för ett samhälle fritt från alla former av förtryck.

Igår offentliggjordes att transidentifierade filmskådisen Saga Becker nominerats till en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll, vilket betyder att transkampen fortsätter att gå i rätt riktning. Det betyder inte att vi är framme vid slutmålet, däremot att allt hårt arbete vi transaktivister lagt ned lönar sig.

Beskyll inte den intersektionella kampen för att begränsa människor till sitt ursprung.

Tacka den för alla möjligheter den öppnar upp för.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se