Stäng
blog-header
september 11, 2018
Aleksa Lundberg, bloggare
På Fi:s valvaka var stämningen munter trots det tappade väljarstödet. Frågan är om det inte sved mer än representanterna vill erkänna och om vänsterrörelsen inte blir starkare om den samarbetar. Då behöver Fi dock benämna sig som vänster. Foto: Stina Stjernkvist/TT

I en orolig tid behöver vänstern bekänna färg, enas och samarbeta

Några veckor innan valdagen började tongångarna i mina sociala medier-flöden att hårdna. Inte minst från vänsterpartister som menade att en röst på Feministiskt initiativ var en röst på Sverigedemokraterna. Logiken var att Fi troligtvis inte skulle komma in i riksdagen och därför behövdes dessa röster till att stärka Vänsterpartiet i stället.

”Allt annat är oansvarigt”, skrevs det som ett eko från Reinfeldts dagar då taglinen löd: ”Dags att ta ansvar för Sverige”.

Fi kom mycket riktigt inte in i riksdagen, tvärtom backade partiet från 3,1 procentenheter till 0,4. Det innebär att endast 27 741 personer valde att lägga sin röst till riksdagen på FI, trots att 53 procent av den kvinnliga befolkningen vill se partiet där. Förmodligen handlar katastrofsiffrorna om en rädsla för ”den bortkastade rösten”, i en tid med knepigt parlamentariskt läge. Men, för att vända på logiken, blev vänstern så mycket starkare av att växa dryga två procentenheter?

Nja.

I mandat räknat växer V med sju platser, men om Fi hade kommit in kunde den siffran ha fördubblats för hela det rödgrönrosa blocket. Jag anser inte att övertygade vänsterpartister ska överge sin rörelse, däremot att den som valde att stödrösta på V – för att förhindra att rasisterna skulle ges politiskt inflytande – gjorde demokratin en björntjänst. V blev marginellt starkare men långt ifrån tillräckligt för att bryta en förestående isolering i riksdagen. Ska vi snacka ren taktikröstning kunde de rösterna ha lagts på Fi.

Hela vänstern måste överge den egoism där vi vårdar det egna partiet men gladeligen snackar skit om potentiellt allierade. Den breda feministiska, antirasistiska vänsterrörelsen förlorar gång på gång av att förbli splittrad. De enda som vinner är de blåbruna.

Under valrörelsen 2014 lobbade jag på sociala medier för att ge Fi en chans. I år har jag inte varit lika entusiastisk – eller ens särskilt övertygad. Det handlar till en del om det parlamentariska läget och att partiet befunnit sig i medieskugga. Men också om det faktum att Fi vägrar bekänna politisk färg, även om det ideligen antyds att de nog står till vänster. Förmodligen innebär detta att både vänsterfeminister och liberala feminister känner att Fi är ”andra sidans” parti. Allas och ingens på samma gång, med undantag för de allra närmast sörjande. Här tror jag partiet behöver tänka om och göra annorlunda.

Jag anser också att Fi måste våga tala ur skägget och erkänna nederlag när det handlar om just det. Det blir minst sagt märkligt att höra talespersonerna prata om att Fi ”växer i kommunerna” när de i själva verket fortsatt har mandat i 13 kommuner, men inte i något av de landsting partiet ställde upp i. På sina håll var det på marginalen att man ens klarade kommunspärren, så tillbakagången gäller inte bara på riksnivå.

Fi är dock inte värda den styvmoderliga behandling medier och politiska grannar utsatt dem för. Efter gårdagens deprimerande valresultat (som visserligen blir säkerställt först senare i veckan) står det klart att vi måste välja en annan väg. Kanske en allians bestående av V, Fi och Miljöpartiet till nästa val?

Jag är inte på något sätt partist, snarare ideologiskt övertygad vänsterfeminist och antirasist. Jag ser den intersektionella analysen som nödvändig, och den förutsätter en fullskalig klassanalys för att bli fulländad. Jag skulle kunna skutta som en hoppjerka mellan Fi och V, stundtals även MP eller stödröstande på Socialdemokraterna. Min enkla poäng är att vi blir starkare tillsammans, om vi samarbetar och slutar kasta skit på varandra. Låt oss överge partiegoismen och gemensamt stå upp för det vi tror på.

Visst, vänsterpartierna har sina olikheter, men alla röstberättigade är vuxna och fullt kapabla att söka minsta gemensamma nämnare. Det är bara att sätta igång.

Sök på Politism.se