Stäng
blog-header
februari 2, 2016
Aleksa Lundberg, bloggare
Foto: Bax Lindhardt / TT

Hur ska vi stå ut med oss själva?

Yttrandefriheten är hotad i Sverige.

Den radikala PK-vänstern hetsar stackars sanningssägare som bara vill stoppa massinvandringen.

Ondsinta debattörer mörkar sanningen: att alla problem vi ser beror på invandrarna.

Dom är inte som vi. Dom har en annan kultur, en annan kvinnosyn och framförallt är dom för många.

Vi behöver andrum!

Men inte lyssnar PK-iterna på det örat, inte! De vill gulla med gatuslöddret och fjäska för kvinnohatarna. De sviker feminismen! Skönt att en grupp vita, svenska våldsverkare gått samman för att sätta ned foten. ”Nu är det varje svensk mans plikt att försvara våra allmänna utrymmen mot den importerade kriminaliteten.”

Ser du ut som en invandrare är det inte mer än rätt att du får på nöten. Du ofredar ju våra kvinnor och hotar vår välfärd. Det handlar inte om rasism, det här är självförsvar.

Ungefär så kan en sammanfatta argumentationen från de ”realister” som allt mer ohämmat hetsar mot asylsökande. Antirasism har blivit lika med ”munkavle” och analyser om varför världsläget ser ut som det gör och vad vi kan göra åt det är mörkning av ”sanningen”.

Den senaste tiden har vi kunnat läsa otaliga ledare, artiklar och tweets från kända profiler som tävlar i vem som ”bäst kan sätta ned foten”. Det senaste exemplet på detta vansinne är Katerina Janouch som på twitter gav sitt stöd åt hulliganerna som misshandlade rasifierade och delade ut flygblad med budskapet ”Det är nog nu!”

”Första gången i mitt liv som jag är team ‘hulliganer’ … Är det inbördeskrig mot det marockanska gatuslöddret på g?”

I ett Facebook-inlägg menar hon att ordvalen var ”olyckliga” men att hon fortfarande står för andemeningen.

WTAF is going on i huvet på folk?

Det borde vara uppenbart för alla att vi mer och mer värderar varandra efter en rasistisk måttstock. Att kalla ensamkommande flyktingungdomar för ”det marockanska gatuslöddret”, oavsett hur en legitimerar detta för sig själv, måste sättas i relation till det faktum att det på 30-talet var fullt legitimt att kalla den judiska befolkningen för ”judesvin”. Det hårda tonläget om ”farliga invandrare” är en tydlig varningssignal om att vi närmar oss den mörka delen av mänsklighetens historia med stormsteg.

Vi som vill öppna gränserna mörkar ingenting. Vi pratar gärna om lösningar gällande integration. Detta har dock hittills varit näst intill omöjligt, då frågorna genast gjorts om för att tjäna en rasistisk agenda: att stänga ute de mest utsatta till förmån för de redan priviligierade.

”Realisterna” har inte lyft integrationsfrågor, de har propagerat för stängda gränser. Inte så konstigt då att vi som vill ha ett öppet samhälle ständigt hamnar i försvarsposition för att komma bort från exkluderingsretoriken.

För att kunna samtala om integration behöver vi en gemensam värdegrund att samlas kring. Det kan tyckas självklart, många vill nog hävda att vi redan har en sådan, men helt uppenbart drar vi åt olika håll.

”Öppna eller stängda gränser, det är frågan.”

Jag vill att vi öppnar, gör vad som står i vår makt för att hjälpa de som flyr krig och förtryck. Att vi börjar arbeta på allvar för att fungera tillsammans. Bygger nytt, omfördelar resurserna och agerar solidariskt.

Är det rimligt med ett system som tillåter en liten klick att leva med överflöd medan andra får klara sig bäst de vill?

”De som drunknar, de drunknar, det är inte vårt problem”. Fy fan för den inställningen rent ut sagt.

Att göra utsatta människor till fiender och värdera dem annorlunda för att de ”inte är svenskar” kan endast definieras som rasism. Svenska medborgare har inte mer rätt till trygghet i sitt liv än de som flyr.

Om vi inte vänder den här trenden snart, hur fan ska vi då stå ut med oss själva?

Sök på Politism.se