Stäng
blog-header
juni 15, 2018
Aleksa Lundberg, bloggare
Foto: Henrik Montgomery / TT

Hög tid för modern Könstillhörighetslag

Debatten om lagförslaget som väntas ersätta Könstillhörighetslagen från 1972 går fortfarande varm. Främst är det Sveriges Kvinnolobby som utgör oppositionen, följt av enskilda feministiska aktivister. För att sammanfatta kritiken rör det sig i huvudsak om två saker:

1. Den könsbekräftande vården ser en ökning av barn som söker för könsdysfori och forskare på området analyserar nu orsakerna bakom. ”Det är inte säkert att en förenkling av juridiskt och medicinskt könsbyte är det bästa för dessa barn”, menar kritikerna som vill se att en grundligare utredning görs.

2. En förenklad process för juridiska könsbyten kan ha negativa konsekvenser för jämställdhetsstatistiken (menar Kvinnolobbyn).

Jag har tidigare skrivit om komplexiteten i ämnet och om att alla som debatterar har mest att vinna på en ödmjuk hållning. Det är dock viktigt att reda i den snårskog av fördomsfulla antaganden jag anser prägla debatten.

Att allt fler barn och unga söker sig till den könsbekräftande vården är i sig inte särskilt oroande, eftersom antalet barn som ges diagnosen könsdysfori (vilken krävs för att få medicinsk hjälp) inte har ökat nämnvärt. Kvinnolobbyn länkar själva till en artikel i Läkartidningen – skriven av överläkarna Louise Frisén, Olle Söder och Per-Anders Rydelius som arbetar med könsidentitetsutredningar av barn och unga – där det mycket riktigt framgår att endast 20 procent kommer vilja könskorrigera i slutändan. Könsidentitets-teamen arbetar därför efter rekommendationen om återhållsamhet, vilket resulterar i att endast de med en ihållande önskan blir kvar i vården.

Överläkaren Cecilia Dhejne, som forskar om könsidentitet och könsbekräftande vård vid Karolinska institutet, berättar i ett samtal med mig att en ökning kan bero på att stigmat kring transpersoner är på väg att försvinna. Det finns indikationer på att antalet personer som söker könsbekräftande vård är större i befolkningen än man tidigare trott, vilket skulle kunna förklara att allt fler vill utredas (det behövs dock mer forskning innan en kan fastställa en sådan teori).

Lagförslaget om att sänka åldersgränsen för ingrepp i genitalierna från 18 till 15 år, i särskilt ömmande fall, handlar sannolikt om ett ytterst fåtal transungdomar med ett mycket stort lidande. Cecilia Dhejne menar att det finns all anledning att ta den här gruppen på största allvar, men berättar att det i dagsläget finns en osäkerhet inom professionen utifrån att det saknas erfarenhet och forskning av kirurgi för personer under 18. För personer över 18 finns dock både lång erfarenhet och forskning som stöder att en operation förbättrar könsdysforin, livskvaliteten och den psykiska hälsan.

Det är läkarna och utredarna som besitter expertkunskapen och av den anledningen väljer jag att inte tycka så mycket mer om just åldersgränsen. Av samma anledning anser jag det vara ypperligt att regeringen nu föreslår att beslut om medicinska ingrepp ska göras av utredarna själva och inte av Socialstyrelsens rättsliga råd. Det säkerställer att vårdtagarna får den hjälp som krävs i varje individuellt fall.

Vad gäller byte av juridiskt kön så har jag börjat få svårt att förstå vari den rädslan bottnar. För att jämställdhetsstatistiken på totalen ska äventyras krävs ju att en betydande del av befolkningen börjar byta juridiskt kön som om det vore underkläder. Att leva socialt som man och registrera om sig till kvinna, exempelvis, kommer inte vara särskilt kul i praktiken. Det skulle försvåra vardagen på i princip varje område (trust me, been there, done that). Det kommer de flesta inte tycka vara mödan värd,  hur ”kul” det än låter att ”okynnesbyta”. I de fall där juridiskt könsbyte görs på seriösa grunder kommer effekten vara att statistiken blir mer korrekt.

Det är också på sin plats att påpeka att lagförslaget som riksdagen nu har att ta ställning till (eventuellt med justeringar) inte är ett hafsverk. Den första utredningen presenterades redan 2007 och sedan dess har analyserna varit igång. Senast ett skarpt förslag lades fram var 2014 och Kvinnolobbyn hade då alla möjligheter att komma med synpunkter, vilket de inte gjorde. Först nu, efter elva års arbete, inleds en smått yrvaken debatt där äpplen blandas med päron.

Vi kommer behöva fortsätta diskutera, vrida och vända. Men att modernisera Könstillhörighetslagen innebär inte så mycket mer än att de som vill ändra könet i folkbokföringen får göra det, och att läkarna ges makt över när eventuella ingrepp ska göras. Det betyder ingenting för de flesta, men allt för den som lagen är tänkt att hjälpa.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se