Stäng
blog-header
februari 27, 2015
Aleksa Lundberg, bloggare
Foto: Mark Earthy/SCANPIX/TT

Heja regeringens utredning om könskorrigering!

SVT:s Sydnytt rapporterar att antalet personer som vill genomgå könskorrigering ökar kraftigt. Förra året var det hela 600 transpersoner som sökte sig till någon av landets sex könsidentitetsmottagningar.

När den första mottagningen öppnade, i Lund 1976, var det endast två som letade sig dit. 2013 var siffran uppe i 87 personer och 2014 i 99 personer.

Det är inte någon slump att antalet har skjutit i höjden de senaste åren.

I juni 2013 avskaffades ju tvångssteriliseringarna av transsexuella som önskar könskorrigering eller byte av juridiskt kön.

När jag gick min könsidentitetsutredning, 2000-2004, var sterilisering ännu ett krav – oavsett hur långt i processen jag ville gå. Det fanns två alternativ, antingen ”fortsätta vara kille” eller ”göra om mig” till tjej.

Visserligen gick det att nöja sig med hormonbehandling, men om det juridiska könet skulle bytas så krävdes sterilisering i alla fall.

Min utredande läkare spärrade sin blick i min och frågade om jag förstod att underlivsoperationen skulle göra mig steril, vilket innebar att jag aldrig skulle kunna få egna barn.

Han berättade förmanande att jag inte var tillåten att frysa ned spermier för framtida bruk. Om jag upptäcktes med att kringå lagen, genom att spara spermier i ett annat land, så kunde mina chanser att få opereras för alltid vara förstörda.

Utan underlivsoperation skulle jag inte heller få byta juridiskt kön, utan registreras som man i alla officiella handlingar.

Tvångssteriliseringarna är nu, som sagt, avskaffade – men regelverket i övrigt står som lite och stampar, med en fot i det gamla och en i det nya.

Regeringen har därför tillsatt en utredning som ser över lagarna gällande transvården och de juridiska processerna.

Den har kommit fram till att könstillhörighetslagen bör upphävas och ersättas av två nya lagar, en om ändring av juridiskt kön och en om tillståndsprövning av ingrepp i könsorganen och avlägsnande av könskörtlarna.

Det är en fantastisk slutsats de kommit fram till, vilken varmt välkomnas av HBTQ-rörelsen.

Juridiskt könsbyte ska inte föregås av omfattande utredningar och diagnoser. Vem som helst ska kunna skicka in en ansökan till Skatteverket för en sådan sak. Skulle det uppstå en situation där den som byter ångrar sig är det bara att byta tillbaka, då det rör sig om en simpel pappersåtgärd.

Ingen ska behöva utge sig för att vilja ha hormonbehandling eller kirurgi för att få byta det juridiska könet.

När det gäller den medicinska biten ska läkare såklart finnas med i bilden. Transvården behöver dock bli avsevärt bättre och utredningarna bör endast ha till uppgift att, i samråd med vårdtagaren, komma fram till vilka vårdingrepp som behövs eller inte behövs i det enskilda fallet.

Transvården ska inte ställa krav på patienten att leva upp till rollen som ”riktig” kvinna/man, med stereotypa könsroller som enda måttstock.

Vill personen endast ha hormonbehandling, men inte någon underlivskirurgi, ska detta ses som en självklarhet. Inte som en anledning att misstro personens seriositet.

Och den som är i behov av underlivskirurgi ska tillståndsprövas för det.

Det finns inte någon motsättning i att vissa behöver gå ”hela vägen” medans andra endast behöver hormonbehandling.

Det är viktigt att inte sätta upp snäva, förutbestämda, mallar som tvingar människor att avstå vård  eller känna sig tvingade att gå för långt. Endast en själv kan veta vad som behöver göras för att, på bästa sätt, respektera den egna könsidentiteten.

Därför behövs lagar, och system inom vårdapparaten, som möjliggör en sådan process.

När regeringen ändå håller på kanske de ska betala ut skadeståndet till oss som tvångssteriliserats och ge en officiell ursäkt också? Så kan vi lämna det förflutna helt bakom oss.

Det är skönt att Sverige helt lämnat sin svarta historia av att tvångssterilisera nu, men vi är nog många som undrar hur en sådan kränkning överhuvudtaget varit möjlig fram tills i dag.

Historikern Susan Stryker skriver i boken Transgender history att läkarvetenskapen sedan slutet av 1700-talet varit ett kraftfullt verktyg för att befästa förtryckande samhällsordningar. Vetenskapsmän har gjort studier och letat efter sanningar om att, till exempel, svarta ”av naturen” är underlägsna vita och att kvinnor är underlägsna män.

Medicinska institutioner och vetenskapsmän har makten att fastställa vad som ska anses vara sjukt eller friskt – stabilt eller galet – och kan därför förvandla potentiellt neutrala former av mänsklig mångfald till orättvisa och förtryckande, sociala hierarkier.

Stryker menar att läkarvetenskapen är som ett tvåeggat svärd. Den innefattar både viljan att hjälpa de som är i behov av vård och, inte minst, makten att definiera och döma.

”Alldeles för ofta har transpersoners tillgång till vård varit beroende av föreställningen om transfenomenet som ett symptom på psykisk eller fysisk sjukdom, delvis för att sjukdomstillståndet legitimerar medicinsk behandling.”

Även inom gruppen har fördomar och motstridiga uppfattningar funnits.

Virginia Prince var en nyckelperson i utvecklingen av transgender-begreppet under 1950-och 60-talen. Hon var en man-till-kvinna transvestit som menade att kropp och könsidentitet , av nödvändighet, inte hänger ihop.

Hon var strängt emot könskorrigerande operationer och hävdade att det enda en behöver ändra på är sitt könsuttryck och sociala könsroll. Detta ska vara något en själv identifierar och fastställer och inte en diagnos som delas ut av en auktoritet. Det ska finnas en erkänd variation av att vara människa, helt enkelt.

Trots inställningen, som är en viktig nyckel till den förståelse av kön som finns inom akademin och forskningen idag, så hade Prince egna fördomar. Hon gillade exempelvis inte transsexuella eller homosexuella.

Transgender-begreppet utvecklades genom årtiondena och i slutet av 1980-talet bestod det av ett spektrum av transidentiteter, stilar och uttryck.

En strid utbröt inom gruppen om vilken transidentitet som var mest genuin. Transvestiter vs transexuella. De som könskorrigerade vs de som inte könskorrigerade.

I det läget, 1991, publicerade Holly Boswell en inflytelserik artikel kallad ”The transgender alternative”. Den gick ut på att det inte finns några bättre eller sämre transidentiteter. ”Kan vi inte bara komma överens om att vi alla är trans och äger våra identiteter som de vi är?”

Året därpå kom Leslie Finebergs manifest ”Transgender liberation – a movement whos time has come”, vilken var influerad av Boswells artikel. Men Fineberg var mer politisk – queer, feminist och marxist. Hen stred för att alla grupper, som förtrycktes baserat på kön och könsidentitet, skulle kämpa tillsammans mot det kapitalistiska, patriarkala, heteronormativa systemet.

Av denna sammanfattade, transkönade historik kan vi lära att läkarvetenskapen inte endast räddar liv – den kan också skapa förtryckande samhällsnormer. För att spränga diskriminerande paradigm, istället för att tystas av det, behöver vi förstå och acceptera det komplexa i att vara människa.

Ställa oss tillsammans för att nedmontera det kapitalistiska, patriarkala, rasistiska, funkofobiska och cis-härskande normativet.

Att Sverige snart kan få ny lagstiftning för könskorrigering som utgår ifrån transpersonernas behov, snarare än vårdinstitutionernas eller samhällets, är ett revolutionerande steg i rätt riktning.

Det gör att fler kan byta juridiskt kön eller våga söka sig till könsidentitets-mottagningar – oavsett vårdbehov – och leva livet som den en är.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se