Stäng
blog-header
november 7, 2017
Aleksa Lundberg, bloggare
Foto: SVT

Grotesco sätter fingret på svensk skam

2015 stod statsminister Stefan Löfven (S)Medborgarplatsen och bedyrade i ett tal att hans Europa inte bygger några murar. Bara två månader senare stod han på en presskonferens, tillsammans med dåvarande vice statsminister Åsa Romson (MP), och meddelade att Sverige skulle införa gränskontroller samt strypa flyktingmottagandet till EU:s miniminivå.

”Sverige behöver andrum”, menade statsministern. Ett cyniskt argument och ordval med tanke på att människor samtidigt drunknade i massor på Medelhavet.

Samtliga riksdagspartier anammade plötsligt Sverigedemokraternas syn på flyktingfrågan och började vurma för fosterlandet Sverige, som de menade hade försummats av allt ”gulligullgull” om allas lika värde.

”Vi måste våga se den krassa verkligheten som den är”, löd den nya inställningen.

Förvånansvärt många såg den nya migrationspolitiken, som tidigare bara drivits av SD och länge beskyllts för att vara rasistisk, som nödvändig. Det redan polariserade Sverige grävde sig allt djupare ned i skyttegravarna.

Allt detta har humorgruppen Grotesco gjort satir av, i första avsnittet av ”Grotescos 7 mästerverk” som kallas ”Flyktingkrisen – en musikal”. Med hjälp av trallvänliga melodier och igenkännbara musikalschabloner tar de oss med på resan från ett idealistiskt Sverige, som står upp för en solidarisk flyktingpolitik, till ett ryggradslöst land – med en regering som ”gärna vänder kappan efter vinden”.

Grotesco använder sig av träffsäker ironi. Flera gånger skrattar jag hjärtligt rakt ut. Men det är också lätt att gråta och rysa av igenkänning (och maktlösheten en känner). Till exempel när vi – ”det vanliga folket” – får oss en smocka. Först när bilden av den drunknade, treåriga pojken Alan från Syrien publiceras reagerar vi fullt ut på det fasansfulla.

”Jag vet att våran värld är full av massa shit. Jag orkar inte bry mig jämt, jag har ju fullt med mitt. All analys och fakta är på mig förspilld. Jag vill ha mitt lidande på bild”, sjunger Grotesco.

I dag är den bilden blott ett smärtsamt minne, omvandlad till passiv skuld i en kollektiv glömska. Asylmottagandet ligger fortsatt på EU:s miniminivå och Migrationsverket utvisar både barn och vuxna, på vansinniga grunder, till livsfarliga länder i vilka de kanske aldrig tidigare har varit. Flera ensamkommande pojkar har tagit sina liv och det finns fall där asylsökande förlorat medvetandet i och med utvisningsbeskedet. ”Den humanitära stormakten” har förvandlats till en skamfläck.

Vår rödgröna regering vill inte ens höja skatter, rika kommuner tillåts vägra ta emot flyktingar och många vill hellre rasistiskt konspirera än solidariskt agera. Vi förlorar oss lätt bakom filterbubblor och i skyttegravar samtidigt som folk fortsätter dö på Medelhavet. Ingen av oss står fri från skuld.

Hur vänder vi den negativa trenden och för in Sverige på rätt spår igen? ”Nationalismens spöke” har ju inte bara greppat tag i Stefan Löfven, utan också i stora delar av befolkningen. Klyftan mellan de som vill se ett mer generöst mottagande och de som anser att vi måste vara restriktiva är stor. Vad kan vi göra för att minska den klyftan och börja prata med varandra?

Självklart anser även en ”flummig människorättsaktivist” som jag att det bästa är om hela EU hjälps åt att fördela de flyktingar, som sökt sig till Europa, solidariskt. Men fram tills dess? Ingen kan väl tycka att det här bara ska fortsätta pågå utan att någon tar ansvar?

Vi måste alla höja blicken och agera annorlunda. Tillsammans. Europa som världsdel. Sverige som nation. Och vi alla som enskilda medborgare.

Om bloggen

Aleksa Lundberg är transaktivist och arbetar för att lyfta transperspektivet och att syna tvåkönsnormen. Till yrket är hon skådespelare, dramatiker, regissör och journalist.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler