Stäng
blog-header
oktober 30, 2014
Aleksa Lundberg, bloggare
Måns Möller. Foto: Jessica Gow / SCANPIX

Goda människors skojiga transfobi

I söndags sändes Måns Möllers uppmärksammade stand-up show ”Jävla pajas – det här skojar du inte bort” i SVT, där han berättar om sin sons autism. Föreställningen ska vara en blandning av humor och allvar och är regisserad av Jonas Gardell

Att just Gardell har haft ett finger med i spelet står helt klart från början. Misogyna benämningar som ”lesbiska dvärgar i motljus” och ”attackflator” används för att beskriva något skrämmande eller löjeväckande. För att göra narr av Jimmie Åkesson används också frasen ”Varför ser jag ut som en transsexuell bibliotekarie? Det är babbarnas fel”. Däremot inte ett enda skämt på vita hetero-eller homosexuella cis-mäns bekostnad. Det gäller ju att sparka i rätt riktning för att hålla sig kvar vid populariteten. 

Möller kommer egentligen bara med några få klockrena poänger, trots det viktiga temat. Någonstans i mitten av showen berättar han att det tog nio månader från att vården upptäckte sonens autism tills att diagnosen ställdes, vilket är en evighet för de barn som behöver hjälp. ”De här barnen måste få kosta lite” slår Möller fast, och det märks att han har en verklig erfarenhet i ryggen. Han kritiserar också den privata skolmarknaden där barn med autism inte direkt ”är glödheta”. 

Men så mycket mer av befogad samhällskritik blir det inte. Snarare bjuds det på ett frossande i rasistiska, transfoba, sexistiska normer – vilka ju är orsaken till att barn faller utanför normativa förväntningar, blir oattraktiva på skolmarknaden och stöts ut ur den sociala gemenskapen.

Möller och Gardell tycks tro att publiken endast kan ta till sig allvaret om vi resten av föreställningen får gosa in oss i just de nidbilder vilka håller oss fängslade. Vi förväntas skratta åt pizzabagare ”vilka alla ser ut som fantombilden av Palme-mördaren”, åt ”miljö-talibaner” som skyddar svanars häckningsplatser – ”vilket är helt galet” – och åt att Jimmie Åkesson ser ut som en transsexuell person. 

Ett något oväntat kliv vidare in i fördoms-gröten tas av Mark Levengood som besvarar kritiken som växt fram, mot framför allt det transfoba skämtet, på twitter: ”Tweets skrivna av ganska goda människor tolkas som rasistiska/sexistiska/fobiska hit och dit av ganska onda”, skriver han. 

Stereotypa nidbilder av redan utsatta grupper i stand-up showen, och försvaret av dessa bilder på twitter, är alltså av godo – “för vi menar ju bara gott”. Och kritiken mot rasistiska/transfoba sarkasmer är av ondo. ”Ha lite humor era urtrista j-vlar”. 

På sociala medier har transaktivister dessutom delats in i två läger, där ena sidan menar att den andra sidan är för aggressiv i sin kritik, vilka i sin tur menar att ”nu får det räcka” och använder sig av idel återkommande svordomar. 

Konsekvensen av att bli förlöjligad är känslan av sorg, otillräcklighet och utanförskap, vilket väcker frustration. Det är tragiskt att maktfaktorer vilka gör anspråk på att belysa samhällsproblem, som Gardell och Möller i detta fall, har så svårt att se hur allting hänger samman.

Varenda kotte av oss har de rasistiska, kvinnofientliga, hbtq-och funkfoba strukturerna i oss. För det är i ett sådant samhälle vi har växt upp. Vill vi ta oss ur dessa krävs aktivt arbete med oss själva och varandra. Vi vill ju leva i ett samhälle fritt från förtryck och diskriminering.

Eller?

Om bloggen

Aleksa Lundberg är transaktivist och arbetar för att lyfta transperspektivet och att syna tvåkönsnormen. Till yrket är hon skådespelare, dramatiker, regissör och journalist.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler