Stäng
blog-header
maj 9, 2017
Aleksa Lundberg, bloggare
En grupp på drygt 40 syriska och afghanska flyktingar, ihoptryckta i en båt gjord för tio, närmar sig Lesbos norra kust efter fyra timmar till sjöss. Foto: Linus Sundahl-Djerf/SvD/TT

Folk dör fortfarande i Medelhavet – medan vi tittar på

Fram till den 25 april i år flydde 43 490 personer till Europa i rangliga båtar.

Sammanlagt har 6 000 människor räddats av italiensk kustbevakning bara under fredagen och lördagen förra veckan. Mer än tusen har omkommit eller saknas, rapporterar Dagens Nyheter.

Men sedan regeringen valde att mer eller mindre stänga Sveriges gränser, den 26 november 2015, har debatten om hur vi hjälper flyktingar som söker sig till Europa förskjutits till att nästan uteslutande handla om ”hur vi bäst håller dem borta”.

När etablerade journalister i public service ställer makthavare mot väggen, handlar frågorna knappast om ”hur ministrarna vill göra situationen bättre” utan om ”de tuffa tagen är tillräckligt hårda”. Att vilja hjälpa nödställda tycks räknas som ”orealistiskt flum”.

Lösningsorienterade förslag från riksdagspartierna lyser helt med sin frånvaro. Vi – de redan priviligierade – ska slippa se ”andras elände” och inte behöva befatta oss med ”deras problem”.

Många ställer sig frågan om dessa oroliga tider kan resultera i liknande hemskheter som skedde under 1900-tales mörkaste perioder. Men tänk om det är just detta som är ”liknande hemskheter”? Att ”goda demokrater” helt enkelt låter tusentals människor dö i Medelhavet, samtidigt som vi klappar oss på axeln eftersom vi ”ju ändå kämpar för en ‘liberal’ världsordning”.

Med handen på hjärtat; vad gör vi konkret för att hjälpa?

Det är olagligt att bara titta utan att larma när någon blir misshandlad eller mördad på gatan, så hur kan det då vara okej att en hel kontinent barrikaderar sig när nödställda skriker efter hjälp?

Ja, ansvaret behöver axlas av långt fler än bara Sverige. Fokus måste dock ligga på att lösa situationen, inte på hur vi bäst flyr från ansvar.

Socialdemokraterna bör (inte minst för sin egen överlevnads skull) återgå till grundideologin om jämlikhet, rättvisa och solidaritet. Sluta tävla med högerpopulister och rasister i osmakligheter.

Att flyktingkvoten sänkts till EU:s miniminivå har inte medfört att övriga EU-länder insett det bisarra i det hela. Det har inte heller bidragit till en förståelse för att asylsökande behöver fördelas rättvist mellan länderna. Tvärtom ser många Sveriges förändrade hållning som ett bevis på att stängda gränser är svaret. Så den planen misslyckades. Vill vi påverka andra är öppnare gränser här smartare.

Medierna måste låta det humanitära perspektivet ges minst lika stort utrymme som det om ”hårda nypor”. I dag verkar journalister mest rädda för att framstå som ”partiska vänstertomtar” om de står upp för människan mot systemet. (Låt rasisterna tycka det då, varför låta dem sätta agendan? Det är väl när en tillåter sådant som en blir partisk.)

Det kan tyckas hopplöst, men i en värld där vidriga förhållanden för de mest utsatta normaliseras måste vi som tror på solidaritet och rättvisa ständigt påminna om att rådande hållning är en skam.

Ingen har alla svar på dagens många och komplexa frågor. Men jag vet att det vi gör oss medskyldiga till inte bara är fel. Det är ett brott mot alla de principer som är värda att skriva under på.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se