Stäng
blog-header
september 5, 2018
Aleksa Lundberg, bloggare
Gudrun Schyman är en av partiledarna för Feministiskt initiativ. Foto: Johan Nilsson/TT

Fi:s ekonomiska politik förtjänar nyfikna rödgröna öron

I valrörelsen 2014 blåste förändringarnas vindar i svensk politik och länge såg det ut som att Feministiskt initiativ (Fi) skulle ta sig in i riksdagen. Men även om stödet för partiet växte lavinartat i jämförelse med tidigare val, så räckte det inte riktigt ända fram. Fi landade på 3,1 procent av rösterna och klarade alltså inte riksdagsspärren på fyra procent. Däremot knep de platser i 13 kommuner runtom i landet, där de varit med och styrt under den gångna mandatperioden.

Tiden mellan valet 2014 och årets val har Fi legat stadigt i opinionsmätningarna på runt två procent, vilket fått flera sakkunniga att tro att en ”riksdagsrevansch” kan ske i år. Men under sommaren hände något, som förmodligen har att göra med väljarnas ambivalens över det politiska läget. Fi rasade i opinionen från sina stabila två procent till att landa på runt en procentenhet, enligt mätinstansen pollofpolls.se (som väger samman alla viktiga opinionsmätningar).

Bitvis har siffrorna varit så låga som 0,8 procent.

Det är få som fortfarande tror att partiet har någon chans att klara riksdagsspärren. Vissa sörjer, andra lägger sitt hopp på Vänsterpartiet (V) eller Miljöpartiet (MP) och en del tycker det är skönt att redan nu kunna räkna bort de rosa ur ekvationen. ”Vänstern behöver enas, inte splittras av ännu ett parti”, menar de.

Visst, Fi är ett ungt parti med viss övertro på sin egen förmåga att förändra. I bland kan en stundtals få känslan att det är en sektmedlem som håller låda, när en lyssnar till vissa representanter. Talespersoner vill knappt erkänna att opinionsläget ser väldigt illa ut – och om Fi bara ges mandat i rikspolitiken kommer det politiska läget genast bli dramatiskt annorlunda. ”Vänta och se bara!”

Men hur ska Fi, till skillnad från V och MP, undslippa kompromisser när det väl kommer till kritan, och vilka dramatiska ess kan egentligen finnas i rockärmen för att genast vända brunhögervindarna?

Med det sagt vill jag ändå lyfta en annan aspekt av partiet, som sällan ges utrymme i medierna numera. Fi har en hel del att säga och tillföra som förtjänar nyfikna rödgröna öron. I en skuggbudget för 2018 föreslår de omfördelade resurser ”från dem som har mycket till dem som har lite och från privat konsumtion till offentlig konsumtion”:

”Sverige har under större delen av 2000-talet haft en ekonomisk politik där den gemensamma ekonomiska plattformen, konkret uttryckt i skattekraften, har minskat. Den generella välfärden hotas, socialförsäkringssystemen urholkas och ekonomisk grundtrygghet för barn och gamla är inte säkrad. Nuvarande regering accepterar detta med fortsatt åtstramade och försiktiga budgetar trots högkonjunktur och god ekonomi i landet.”

I reformtabellen finns konkreta ekonomiska satsningar för att komma åt skatteflyktingar, öka bostadsbyggandet, höja pensionerna, investera i klimatet, minska köttkonsumtionen och påbörja en freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet. Det finns, med andra ord, goda anledningar för rödgröna väljare att inte helt förkasta Fi som potentiell – framtida – samarbetspartner.

Även om en inte håller med varandra om allt, så finns ingen tid att förlora vad gäller omställningen av vårt sätt att leva. Jämlikheten, jämställdheten och framför allt klimatet kräver det. Oavsett om vi är redo eller ej. Kanske är Fi den blåslampa som behövs?

Jag gör mig inga illusioner om att en eventuellt framtida rödgrönrosa allians kommer att krossa alla svåra hinder vi står inför och skapa rosaglittrande enhörningar som bajsar sockervadd. Däremot tror jag att en sådan allians hade varit en möjlighet att stärka vänsterkrafterna i riksdagen, snarare än tvärtom.

Fi behöver på flera sätt mogna som politiskt parti och ideologisk rörelse. Men många av de politiska förslag Fi lägger förtjänar vårt intresse, inte bara rödgrön irritation eller tystnad.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se