Stäng
blog-header
maj 10, 2016
Aleksa Lundberg, bloggare
Kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP). Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/TT

Farlig identitetspolitik som förintar kulturarvet

Författaren Johan Lundberg sällar sig till klagokören och går till hård attack, mot den så kallade ”identitetspolitiken”, i boken ”Det sista museet” som släpps i dagarna.

”Ett fritt kulturliv är en av de allra starkaste krafterna för integration. Men vad händer när kulturen i stället blir ett instrument för att bekräfta varje grupps särart?” frågar författaren retoriskt på Facebook.

Lundberg kritiserade även MP:s förslag om att kulturinstitutionernas personal ska få utbildning i intersektionalitet och postkoloniala teorier, i en artikel i DN förra veckan:

”Under förespegling av att museerna ska ge uttryck åt mångfald verkar man för det diametralt motsatta: enfald. Problemet är att kulturbyråkraterna har kommit att uppfatta identitetspolitiken som det enda sättet att hantera frågor om mångfald.”

Det framgår inte av artikeln vilka alternativ Lundberg vill tillämpa för att skapa mångfald. Snarare verkar det som att han anser mångfalden redan finnas representerad på landets muséer.

Debatten är knappast ny, men intensifierad. Det är som ett krig mellan traditionalister och aktivister, vilket både känns trist och förutsägbart. Varför inte mötas med våra olika perspektiv i en kreativ diskussion om kulturens framtid i stället?

Vi kan inte hoppa över frågan om inkludering. Hela grupper exkluderas eller marginaliseras kraftigt från historien och ”kulturarvet” (whatever that is) som det ser ut i dag. Det får vi inte acceptera.

Det är här den intersektionella analysen kommer in, vilken beskrivs på följande vis i Nationalencyklopedin:

”Samhällsvetenskapligt begrepp som syftar till att synliggöra specifika situationer av förtryck som skapas i skärningspunkter för maktrelationer baserade på ras, kön och klass.”

Ergo; problemet är det patriarkala, rasistiska, ekonomiskt orättvisa systemet. Den vita, heterosexuella, ciskönade mannen med vanligast förekommande funktionsuppsättning tävlar med sina gelikar om att äga produktionsmedlen. ”Vinnarna” samlar på privilegier i överflöd och ”förlorarna” slåss om småsmulor. Kvinnor är komplement, HBTQ-personer ”avvikande freaks”, rasifierade är ”farliga främlingar” och funkispersoner ”krymplingar”.

Kulturvärldens framgångsrika vita cis-patriarker har länge upphöjts till att vara genier och getts fritt spelrum att tolka alla oss som inte ”är som dem”.

Men vi har – äntligen och med rätta – fått nog.

Vi tar nu tillbaka rätten över våra egna liv, våra kroppar och historier.

Det är i detta skede Lundberg (och fler med honom) skriver arga inlägg om farlig ”identitetspolitik” som tvingar kulturen att ”bekräfta varje minoritetsgrupps särart”.

En viktig person att lyfta i sammanhanget är historikern Susan Stryker, själv transkvinna och författare till boken ”A transgender history”. Hon är tydlig med att hon utgår från sitt perspektiv som post-op transsexuell i sina arbeten, vilket såklart påverkar valen av vad som bör lyftas fram. Hennes redogörelse är just EN redogörelse. Inte ”den enda redogörelsen”.

Strykers ödmjuka hållning raderar varken hennes eller någon annans arbete. Tvärtom, hon sätter sin studie i kontext och öppnar upp för fler att komplettera med ytterligare historier och perspektiv.

Intersektionell analys kan såklart inte garantera mångfald och rättvisa i alla lägen, och som alla politiska verktyg kan den vantolkas. Men grundläggande handlar det om en förståelse för att mönster av makt samverkar och springer ur en och samma källa.

Inte så farligt, va?

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se