Stäng
blog-header
oktober 4, 2016
Aleksa Lundberg, bloggare
I Ivar Arpis SvD-ledare från i söndags fick denna bild, på en transkvinna som gör sig redo för en skönhetstävling i Spanien, symbolisera tesen att "transkvinnor lider av autogynefili". I och med detta vill jag tillbaka bilden på kvinnan från ett sådant befängt sammanhang. Foto: Emilio Morenatti/AP/TT

Faktaresistenta transaktivister ger Ivar Arpi svar på tal

Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi skriver i SvD (2016-10-03) att transaktivister tror sig ha ”vetorätt” på allt vad sanning heter, även när ”etablerad forskning” slår fast att deras ”ideologi har fel”.

Arpi menar att begreppet ”faktaresistens” (att vara oemottaglig för etablerade sanningar) ofta används av aktivisterna för att framställa högerdebattörer som irrationella. Men i själva verket är det transaktivismen som är ”forskningsfientlig”, är hans poäng.

Som exempel tar han upp Alice Dreger, professor i medicinsk etik och vetenskapshistoria vid Northwestern University, som i boken ”Galileos middle finger” beskriver hur forskare utsätts för ”drev” av kritiker som ”inte uppskattar deras forskning”.

Ett exempel är J Michael Bailey som 2003 skrev ”The man who would be queen”. I denna avhandling driver Bailey en tes om att det finns två typer av transkvinnor; Antingen är vi bögar med feminint utseende som alltid betett oss som ”flickpojkar” eller heterosexuella män som blir sexuellt upphetsade av tanken på att ”bli kvinna” (vilket kallas autogynefili).

”Viss transsexualism handlar alltså mer om vad man tänder på, än att man är född i fel kropp”, skriver Arpi och slår vidare fast att: ”Vissa vill göra om forskning och journalistik till trygga rum. Det kan vi inte låta ske. Varken ideologi eller värdegrund bör prioriteras högre än sökandet efter kunskap.”

Jag skickar ett mail till Iwo Nord, doktorand i genusvetenskap vid Södertörns högskola och Maria Ramnehill, författare till boken ”Ett transfeministiskt manifest” för att fråga hur de ser på Arpis resonemang. Efter att ha tagit del av deras reflektioner kan jag kontra Arpi med att begreppet ”född i fel kropp” är menat som en metafor och inte som vetenskaplig fakta.

Benämningen autogynefili är också kraftigt kritiserad, inte minst av dem som arbetar inom den könsbekräftande vården (alltså andra läkare och forskare), enligt Ramnehill. Hon skriver att även ciskvinnor har uppvisat tecken på autogynefili när de undersökts likt transkvinnorna i Baileys studie (93 procent för att vara exakt).

– Frågan som Arpi kanske inte förstår är varför aktivister bryr sig om forskning och sjukdomsförklaringar. Det har att göra med transvårdens historia. I dag har vi i Sverige kommit hyfsat långt i synen på vem som kan vara transperson. Det är till exempel möjligt att vara lesbisk och ändå få diagnos och den hjälp man behöver. Så har det inte alltid varit, och framför allt kan avvikelser från heteronormen än i dag vara ett stort problem på andra håll. Många är de transkvinnor som nekats vård med hänvisning till att de är lesbiska eller bisexuella, säger Maria Ramnehill.

Iwo Nord anser att det är märkligt att Arpi framställer det som att han har kunskap om förhållandet mellan transaktivister och forskare.
– Förhållandet mellan de som forskar om trans, transpersoner och transaktivister har en lång och komplex historia. Fram till 1990-talet var transpersoner huvudsakligen ”objekt” för forskningen. Efter framväxten av Transgender Studies har transpersoner i högre grad själva blivit forskare om trans. Många av dessa ställer sig (tillsammans med andra forskare) kritiska till den objektifiering som finns, särkilt inom medicinen, menar Nord.

Om Arpi menar allvar med att kunskap ska värderas högst borde han intressera sig för den grundläggande förutsättningen för detta. All forskning tar avstamp från ett subjektivt perspektiv, även om den strävar efter att vara objektiv. Det handlar om att tolka verkligheten. Att stöta och blöta för att vaska fram korn av eventuell sanning. Även i aktivisters ilska finns svar att finna. Har forskaren lyckats komma åt en ömtålig punkt? Eller kan det vara så att själva frågeställningen bottnar i hetero- och cisnormativitet, vilket innebär att den är ute efter att bekräfta hetero- och cispersoners ”naturliga” (läs:sociala) överläge?

För den kunskapstörstande är dessa frågor minst lika relevanta att ta ställning till.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se