Stäng
blog-header
november 8, 2016
Aleksa Lundberg, bloggare
Manifestation på torget i Kärrtorp med Linje 17 mot rasism 2014. Foto: Henriksson/TT

”Ett rasistiskt land ger efter för rasistisk propaganda”

Efter förra veckans text om Ann Heberleins uttryck för ”nyrasism” har jag mottagit en drös obehagliga kommentarer från meningsmotståndare vars retorik direkt är kopplad till den rasistiska och även (ja faktiskt) nazistiska ideologin. En av de grövre kommentarerna låter så här:

”Europa-hatande judemedia och sionistisk storfinans understödjer den islamistiska hetsinvälvningen.”

Påståendet inte bara påminner om nazism, det ÄR ren och skär antisemitism.

Jag lägger upp en skärmdump av tweetenFacebook och får genast respons från personer som upplever rasism i vardagen, vilka menar att den blir allt mer påträngande.

En av poängerna jag var ute efter förra veckan var att normaliseringen av rasism har gått så långt att även vi antirasister börjat dra oss för att benämna den med ord. ”Folk kommer inte ta dig på allvar. Angrip sakfrågan i stället”. Som om rasism och höjda eller sänkta bensinpriser vore samma sak.

Normaliseringen har gått så långt att säkert flera som läser redan har tänkt att tweeten jag nämner ovan ”inte är så farlig”. Men det är den. Vi måste räta på ryggen och uttala ordet rasism när det handlar om just detta, också när det kommer från annat håll än Sverigedemokraterna.

I en debattartikel i SvD skriver bland andra Monika Dolfin, lärare som arbetar med ensamkommande flyktingbarn, att Sveriges återvändaravtal med Afghanistan kan tvinga hundratals barn att bli soldater.

”Många är vi som nu frågar oss varför de självklara principerna om barns värde och rättigheter inte är tillämpliga på barnen från Afghanistan. Kan det vara sant att Migrationsverket och regeringen gör skillnad på barn om de är födda i Sverige eller i ett annat land? Finns det olika sorters barn – de vi ska skydda och de som vi ska sända tillbaka till krig?”

Jag kontaktar Monika Dolfin för att ta del av hennes analys om hur det blivit såhär.
– Ett land som redan är rasistiskt kommer ge efter för rasistisk propaganda, som Gellert Tamas skriver i ”Lasermannen”. Det hände på 1990-talet och det händer nu. Vi kan inte stå emot för vi har de rasistiska mönstren inom oss. Propagandan spelar på en redan existerande skräck hos var och en, svarar hon.

Ekonomiska fakta är att vi lever som om det fanns fyra jordklot, fortsätter Dolfin, och så länge vi använder resurserna såhär lever vi på mindre privilegierade människors bekostnad. Det är ingen större skillnad på hur en antirasist lever i jämförelse med en sverigedemokrat i det avseendet. Därför är det hög tid att på allvar diskutera hur vi ska leva tillsammans, anser hon.
– Kapitalismen är stendöd sedan 2008 då finanskrisen slog till. Men vi skulle prompt återuppliva det destruktiva systemet och bankerna löstes ut med tusentals miljarder dollar. Tänk vad vi kunnat göra för de resurserna i stället för att, som nu, försöka tjäna pengar genom att låna ut pengar. Systemet kommer inte återhämta sig och kampen om makten är redan i full gång. De bruna vill ha sin del av kakan och visar alltid sitt fula tryne när system brakar samman.

Summa summarum: Kapitalismen kollapsar och den rikaste delen av världen griper desperat efter halmstrån att hänga sig fast vid, oavsett vilka det drabbar. I regeringens fall handlar det om röstfiske i högervatten. Kosta vad det kosta vill, så länge sossarna vinner nästa val stänger de glatt gränsen, avvisar barn och vägrar höja skatten för de rikaste.

Frågan är vad det tjänar till att vinna val om man samtidigt förstör det samhälle och den medmänsklighet en säger sig värna?

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se