Stäng
blog-header
januari 10, 2017
Aleksa Lundberg, bloggare
När grundläggande värderingar om alla människors lika värde ifrågasätts är det viktigare än någonsin att stå upp för jämställdhet och jämlikhet. Bilden är från en antirasistisk manifestation på Medborgarplatsen i Stockholm 2004. Foto: Lars Pehrson/SvD/SCANPIX/TT

En rimligare jord är möjlig om vi fortsätter tro på samarbete

Jag sitter på mitt stammisfik och läser. Jag är mitt i repetitionsprocessen av ”Kung Kristina” som görs tillsammans med konstnären Elisabeth Ohlson WallinStrindbergs intima teater, och känner mig långt ifrån samhällsdebatt och analys. Allt som snurrar i huvudet är tankar om 1600-talskungen, hur han påtvingades en roll och blev bespottad för sin vilja att ta avstånd ifrån den.

På fiket dyker det upp ett gäng som samlas kring bordet bredvid. Det visar sig vara en brokig skara skådisar som träffas för första gången inför en kurs i filmskådespeleri. Kursledaren sitter rak i ryggen, något spänd och tittar leende med fast blick på sina nya elever. Trots att det inte går att spåra några tecken på trötthet, ursäktar hen sig för att vara just trött, vilket ska bero på en filminspelning kvällen innan. Eleverna småpratar och försöker ta reda på vad de nya kurskamraterna gjort tidigare.

Jag kommer på mig själv med att bli ordentligt provocerad över det jag tolkar som hierarkisk positionering. Varför kan vi skådespelare inte vistas i ett rum tillsammans utan att statuera hur mycket vi filmar eller hur många år vi minsann varit i yrket? Samtidigt känner jag så väl igen mig. Det är lätt att trilla dit, ibland kan det nästan kittla i gommen av viljan att berätta ”vem jag är” och vad jag gjort. En sida jag skäms över och föraktar.

Gänget snackar vidare om planeringen inför stundande vårtermin och mina tankar snurrar ut i den oroliga omvärlden.

Trots stängda gränser för människor på flykt, förtryckta romer som tvingas tigga på gator eller utanför matbutiker, rasistiska rörelser i Europa som blir allt starkare och rödgröna krafter vilka blir allt mer lamslagna, fortsätter vi i trygga länder oroa oss för om vi ska passa in i teatergruppen, om vi är tillräckliga som kursledare eller dugliga som skådespelare (läs: människor).

Det är mänskligt att fokusera på de små sammanhangen när det större blir allt för otäckt. Men vi måste tvinga oss att se omvärlden som den är och stanna upp i ekorrhjulet när medmänniskor dör omkring oss. Vi måste fortsätta lägga det vi kan i tiggarnas koppar. Jag tänker att vi som i jämförelse med de stora ”drakarna” har småpotatis att bidra med måste sluta peka ut varandra som skurkar och börja samarbeta. Göra något tillsammans.

Jag tänker att vi inte ska behöva positionera oss gentemot varandra. Vi måste gå emot impulsen om att visa upp den där fasaden som vilseleder medmänniskor från det som faktiskt pågår inom var och en av oss. Försiktigt våga sänka garden, lätta upp masken och bjuda på osäkerheten där bakom. Både i mindre och större sammanhang.

De enda som tjänar på att majoriteten av oss konkurrerar om trånga vrår, att vi är upptagna med positionering mot varandra eller att vi bråkar om småsmulorna är de som struntar i om människor svälter, drunknar i Medelhavet eller måste tigga utanför Coop i 25 minusgrader. Så länge de själva kan fortsätta göra profit får andra klara sig bäst de vill.

Jag tänker att dessa fascismens korpraler aldrig ska få vinna.

Om bloggen

Aleksa Lundberg är transaktivist och arbetar för att lyfta transperspektivet och att syna tvåkönsnormen. Till yrket är hon skådespelare, dramatiker, regissör och journalist.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler