Stäng
blog-header
mars 24, 2018
Aleksa Lundberg, bloggare
Foto: Kenny Bengtsson/SvD/SCANPIX /TT

Efter utredningen om Stadsteatern – Vi får aldrig hoppa över nyanserna

I torsdags offentliggjordes utredningen om arbetsförhållanden på Kulturhuset Stadsteatern, som redogör för de anställdas delvis splittrade syn på det tidigare ledarskapet.

Den före detta VD:n för ”allkonsthuset”, Benny Fredriksson, avgick i december förra året efter att ett 40-tal anonyma anställda och tidigare anställda kritiserat hans ledarstil i bland annat Aftonbladet. För bara en vecka sedan kom beskedet att Fredriksson valt att avsluta sitt liv under en semesterresa.

Teatersverige är i chock, jag själv inkluderad, och många av de som stod honom nära är upprörda. Som så ofta när en människa tar sitt liv börjar vi som blev kvar att reda i skuldfrågan. I likhet med Martina Montelius (Expressen 2018-03-20) noterar jag hur teaterkollegor på sociala medier menar att #metoo varit en ”häxjakt” som kostat ett människoliv. Det är på ett känslomässigt plan förståeligt men i realiteten en grov förenkling som, om en driver tesen till sitt yttersta, blir absurd.

”Jag har den djupaste tänkbara respekt för den smärta som borrar sig in i teatersverige, och jag delar den. Men de frågor som väcks av en tragedi som den här har inga entydiga svar, och ingenting blir bättre av att vi som blev kvar attackerar varandra”, skriver Montelius i Expressen.

Däremot finns det all anledning för oss som på något sätt arbetar inom media att ägna oss åt självkritik. Var det rätt att namn- och bildpublicera? Varför gjordes ingen djupgående granskning om eventuella missförhållanden i de övre skikten som borde beröra fler än nämnde Fredriksson?

Utan tvekan ska vittnesmålen som lämnades till Aftonbladet tas på största allvar. Frågan är inte om en granskning skulle publiceras, utan hur och på vilket sätt. Om detta behöver vi som befolkar mediebranschen ha en fortsatt och djupgående pressetisk diskussion, som Politisms Eric Rosén skriver om här.

I den nyligen offentliggjorda utredningen framkommer, som sagt, en delvis splittrad bild av det tidigare ledarskapet. En del menar att den före detta VD:ns ledarstil varit problematisk medan andra har uppskattat den. Det finns även de som uppskattat vissa delar av ledarskapet men ogillat andra.

Under åren som chef för Stockholms Stadsteater beskrivs ledarstilen som hierarkisk och från det att Fredriksson tog över som VD för ”allkonsthuset” Kulturhuset Stadsteatern vittnas det om en liknande styrning för den större verksamheten. Kulturhuset ska ha marginaliserats till förmån för stadsteaterns produktioner, vissa chefer underställda VD:n ska ha fått andra chefers beslut upprivna efter informella möten och det vittnas även om en rädsla att plötsligt bli av med sin post. Sammantaget har rädslan som, för många, blivit en följd av ledarstilen lett till en tystnadskultur.

Inget av detta sker dock i ett vakuum. I utredningen nämns också att Fredriksson haft tuffa krav ställda på sig, från Stockholms stadshus, om höga publiksiffror och självfinansiering. Han beskrivs ha velat leva upp till dessa krav och av den anledningen ställt, ibland orimliga, krav på de anställda. En viktig aspekt att ta till sig för att på allvar förstå helheten. Fredriksson var en stor del av makten, men hade i sin tur tuffa krav att leva upp till. Det väcker tankar om hur konsten värderas och om det verkligen kommer bli någon skillnad framöver, om måttstockarna fortsätter vara bara höga publiksiffror och självfinansiering.

Utredningen tar även upp att det finns fler chefer inom institutionen som beskrivs ha en hård ledarstil och utredarna anser att ”kritiken är av den grad att Kulturhuset Stadsteatern snarast bör adressera och arbeta med ledarskapsfrågor”. Inför tillsättandet av en ny VD bedömer de att institutionen är i behov av en erfaren ledare med god samarbetsförmåga.

”Den framtida ledaren bör ha ett grundmurat intresse för kultur men behöver inte nödvändigtvis vara en person som tidigare har lett en kulturinstitution. Baserat på den information vi erhållit bedömer vi att det för organisationen i dagsläget är viktigare att personen kan leda andra chefer som har den djupa kunskapen inom de olika genrerna som finns samlade inom Kulturhuset Stadsteatern.”

I dessa känsliga tider, där vi alla borde tänka efter snarare än köra på i samma fart, tar jag som opinionsskribent till mig att nyanser och ett redogörande för den större bilden aldrig får hoppas över. Media ska granska makten, men en granskning ska alltid vara saklig, djupgående och väl avvägd. Det måste varje journalist landa i, men också ges både tid och pengar till. För även inom medierna råder ett klimat av nedskärningar, krav på snabba ständiga klick och ett ständigt genererande av pengar.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se