Stäng
blog-header
november 26, 2014
Aleksa Lundberg, bloggare
Foto: Rebecca Vassie/AP/TT

Den intersektionella kampen är här för att stanna

Lisa Pelling skriver i fredagens Dagens arena om den ännu pågående debatten gällande ”identitetspolitik”. Hon menar att ilskan över oförätter och upplevd diskriminering inte är en frisedel att själv kränka motdebattörer och ställer retoriskt frågan ifall ”identitetspolitiken” har gått för långt.

Hon tar LO:s senaste rapport om att visstidsanställningarna för unga breder ut sig som exempel. De som drabbas värst, enligt Pelling, är kvinnor och personer med invandrarbakgrund. Vem ska ta deras perspektiv och hur ska de våga ge sig in i debatten när tonläget höjts till falsett och när aktivister blir ”aggressiva” så fort en inte använder sig av ”måste-ord”.

När en sådan bild målas upp måste vi börja ställa oss frågan vilka som egentligen ingår i den infekterade klungan som hindrar utsatta ungdomar, som görs till daglönare på grund av högerns skitpolitik, att våga bilda allianser?

Vilka ungdomar vill Lisa Pelling försvara och från vilka? Jag håller med om att kvinnor och rasifierade tillhör de som råkar mest illa ut, men varför utesluts de ungdomar som exkluderas och befinner sig på samhällets botten på grund av transidentiteter och så kallad funktionsnedsättning från analysen?

Det är inte bara Pelling som glömmer bort dessa grupper och därför känner sig de ungdomarna med största sannolikhet stärkta av att äldre aktivister sätter ned foten och vägrar ta förtrycket något mer. Om arga aktivister nu ska knipa igen, vem ska finnas till för de ungdomarna?

Vilka tappar sina röster för att en förtryckt grupp är arga? Vilka kräver ”måste-ord” och vilken tyngd i debatten har de?

Själv berikas jag av att språket utvecklas till att inkludera fler. Jag har aldrig avfärdat någon som ”sagt fel”. Ingen transaktivist jag känner heller. Tvärtom pratar vi ofta om att vara överdrivet tillmötesgående, trots att de vi möter knappast förtjänar vår välvilja.

Ett exempel är min egna föreställning Infestus som handlar om livet som transkvinna och den behandling jag mött från samhället. Den har spelats i sex år, oftast framför skrikande tonåringar som kastar upp transfoba skällsord mot mig på scenen. Jag har aldrig brutit en föreställning eller krävt en ursäkt. Däremot förstått och velat föra ett så konstruktivt samtal som möjligt. Godkänt?

Kanske är det ilskan från de aktivister som tappat tålamodet och börjat kräva sina rättigheter på allvar som Pelling märker höja sina röster i raseri och oroas över. Helt enkelt för att de är trötta på att vänta på normens vilja att förstå och ha ”överseende”.

En revolution där en kräver sina rättigheter är ju sällan resonerande och kuvad. Hela poängen med revolution är ju att spränga rådande paradigm istället för att tystas av det.

Det blir märkligt att recensera enskilda aktivisters ilska, istället för att vara nyfiken på vad som orsakar den. Kanske är Pelling och motståndarna till ”identitetspolitik” själva en del av den förtryckande strukturen och behöver utvidga sitt vokabulär till att inkludera fler och förstå att de ännu inte ser helhetsbilden av förtrycket?

En omfattande analys av förtryck kräver inkludering, nyfikenhet och förståelse för fler levda erfarenheter av exkludering och en ödmjuk inställning inför att en inte har en maktposition för att en själv är fullkomlig. Utan för att vissa måste offra sitt utrymme för den mer privilegierade att kunna ta plats som, till exempel, opinionsbildare på Dagens arena.

Genom att förstå den intersektionella analysens syfte gör en sig till en del av frihetskampen istället för en del av problemet.

I ärlighetens namn, finns det verkligen debattörer som på allvar tror att den intersektionella revolutionen tystar och omöjliggör en enad politisk kamp mot alla former av förtryck? Är det inte snarare så att den möjliggör en gemensam grund vilken vi alla kan stå på.

Är det att kämpa tillsammans att hellre kräva god ton från några få transaktivister istället för att lägga energin på att prata om de strukturella mord på transpersoner, vilka statistiskt sker var tredje dag och är den yttersta formen av transfobi?

”Identitetspolitikens” rätta namn är intersektionalitet. Anledningen till att Åsa Linderborg, Pelling med flera i den här debatten använder sig av uttrycket ”identitetspolitik” är för att måla upp en bild av att intersektionellt medvetna aktivister som egoistister vilka vill lyfta fram sig själva utan analys av strukturella samband, på grund av en liberal politisk inställning.

Det här tröttsamt upprepade påståendet är felaktigt rakt igenom.

Den intersektionella analysen existerar på grund av att det krävs en djupare förståelse för att mönster av makt samverkar och springer ur en och samma källa.

Är det inte snarare ”identitetspolitik” från den traditionella vänsterns sida när de exkluderar den större massan till förmån för den vita, heterosexuella, ciskönade arbetarmannen med vanligt förekommande funktionsuppsättning (ja, han är i minoritet), och ger honom tolkningsföreträde och bestämmanderätt över när en annan grupp ska komma till tals. På hans villkor.

Snacka om identitetspolitik för minoriteten att ta plats från den större massans möjligheter att gemensamt göra revolution.

Varför uteblev debattartiklarna från Linderborg och Pelling när Ali Esbati flippade på Janne Josefssons ”avslöjande” i Uppdrag granskning om att barnfattigdomen egentligen ”inte existerar” i Sverige, och på twitter skrev ”Fuck you, Janne testosteron Josefsson, FUCK YOU VERY MUCH”?

Tvärtom stod Linderborg själv i en debatt på Publicistklubben och himlade med ögonen åt Josefsson som ville rikta fokus på vad en får säga i debatten. Gav Pelling ett uppläxande finger mot Esbati att hålla god ton när det vid detta tillfälle handlade om barnfattigdom?

Är Esbati också en skrikande aktivist som infekterar debatten? Om inte, vad utgör skillnaden mellan ilska över osynliggörandet av barnfattigdom och arga transaktivister som är trötta på att bli illa behandlade?

Och varför får vi motdebattörer inte någon respons från Linderborg på det samtal hon sa sig vilja föra? Varför tackade hon nej till debatten i SVT?

Det blir tydligt att det handlar om maktutövning när en kastar ut en tillsägelse, även om den är förklädd till en vilja att ”inleda ett samtal”, och sedan låter bli att svara de som direkt berörs.

På så sätt skapas ett maktförhållande mellan en kulturchef som bara behöver skriva en krönika för att sedan gå vidare och de som måste formulera sig gång på gång i försvar för den egna existensen, vilket lätt upplevs som desperat och gapigt.

Ta Nasim Aghilis pjäs ”Marken brinner” som exempel. Vita scenkonstutövare står på kö för att ge sin syn på teater för ungdomar, vilket lätt ger intrycket att rasismen som väcktes hos publiken på Ung scen/öst, är ensemblens fel.

Dessutom tävlar liberala debattörer om vem som bäst sätter dit ensemblen som en samling överdrivande extremister. Vad händer med de ungdomar som faktiskt kände igen sig och fick upprättelse av den befogade ilska som pjäsen vilar på?

På tal om liberala debattörers vrede så var det väl snarare de som applåderade Linderborgs analys av att intersektionella aktivister överdriver och infekterar debatten?

Tack och lov så är tiden då privilegiet som Linderborg och Pelling med flera försvarar, att ensamma få formulera vad kampen ska handla om och vilka som ska inkluderas, förbi. Den intersektionella kampen är här för att stanna. Hoppa på tåget och var en del av lösningen.

Varför göra sig till en del av problemet?

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se