Stäng
blog-header
juni 18, 2015
Aleksa Lundberg, bloggare
Transaktivister under ett event för transpersoners rättigheter i Serbien Foto: Marko Drobnjakovic/AP/TT

Den allierades guide till transkampen

De senaste åren har transaktivister vunnit stora och viktiga segrar i kampen för transpersoners mänskliga rättigheter. Men ännu är vi bara i början. Fler behöver alliera sig med kampen och känna till orsakerna bakom varför transaktivismen behövs.

Därför har jag sammanställt en lista över händelser -historiska och nutida- som kan vara bra att känna till:

1969 utbröt det så kallade Stonewall-upproret på gayklubben Stonewall-Inn i New York. Polisen såg det som ett nöje att storma gayklubbar för att ”knacka bög” och hade lagen på sin sida. Bland annat fanns en lagtext som förbjöd ”crossdressing” vilket innebar att samtliga transpersoner som vistades på klubbarna arresterades efter misshandeln.

Men den 27:e juni 1969 hade, främst, New Yorks transkvinnor fått nog och började slå tillbaka när polisen gjorde razzia på Stonewall Inn. Resten av klubbgästerna anslöt sig och polisen tvingades söka skydd. Kravallerna utvecklades till  en demonstration för HBTQ-personers rättigheter, i vilken upp emot tusen personer beräknas ha deltagit. ”We´re here, we´re queer, get use to it”, skanderade demonstranterna när de tog över New Yorks gator.

Upproret var startskottet för det som idag är världens alla Pridefestivaler.

Kampen för HBTQ-personers rättigheter växte men fick snabbt kommersiell prägel, och fokuset förflyttades till att förespråka tolerans för vita, homosexuella, ciskönade män med vanligt förekommande funktionsuppsättning. Gruppen transpersoner portades från gayklubbar och Pride-arrangemang. I synnerhet rasifierade transkvinnor, som Sylvia Rivera och Marsha P Johnson vilka kämpade för underklassens prostituerade transpersoner, ansågs inte representera ”gay-communityt” på ett föredömligt vis. Attityden att transperspektivet ”stör” den bredare H-och B-kampen har återfunnits i HBTQ-organisationer världen över, fram tills för bara några år sedan.

1999 skärpte Kvinnohuset i Stockholm och organisationen Lesbisk NU sina regler och slutade acceptera transkvinnor på sina möten och tillställningar. Kvinnohuset hade fram tills då haft en transkvinna som ordförande, vilken nu avsattes.

RFSL:s dåvarande tidskrift Kom Ut intervjuade en av Kvinnohusets aktivister om varför transkvinnor inte längre var välkomna:

-Eftersom de är män. Man kan inte byta kön, bara stympa sin kropp genom kirurgi och hormonbehandlingar. Att vara kvinna kan inte heller reduceras till att enbart handla om könsdelar. Det handlar lika mycket om att ha växt upp som flicka och upplevt kvinnoförtrycket under ett helt liv.

– En man kan inte ”känna sig som kvinna” eftersom han aldrig varit kvinna och inte vet vad det innebär. Att vara kvinna är inte en vag ”känsla”, det är att tillhöra en förtryckt klass.

– En del av kvinnoförtrycket utgörs också av alla de sätt varpå män torterar den biologiska kvinnokroppen, till exempel genom påtvingat moderskap och alla former av sexuellt våld. Transsexualism är en del av det reaktionära bakslaget mot feminism, i synnerhet mot lesbisk feminism.

– Det är väldigt hotande för män att kvinnor har sina egna organisationer och kvinnohus. Män vill invadera dessa för att få insyn och därmed kontroll och makt över dem och även få fysisk tillgång till lesbiska. Våra kvinnomiljöer är få till antalet, unika och måste bevaras för enbart kvinnor.

Aktivisten i fråga såg sig verka i radikalfeministisk anda. Med största sannolikhet var hen inspirerad av en annan radikalfeminist, Janice Raymond, som 1979 gav ut ”The transsexual Empire: The making of the she-male”:

”Transsexualism is thus the ultimate, and we might even say the logical, conclusion of male possession of women in a patriarchal society. Literally, men here possess women.”

“Rape, of course, is a masculinist violation of bodily integrity. All transsexuals rape women’s bodies by reducing the real female form to an artifact, appropriating this body for themselves. However, the transsexually constructed lesbian-feminist violates women’s sexuality and spirit, as well. Rape, although it is usually done by force, can also be accomplished by deception. It is significant that in the case of the transsexually constructed lesbian-feminist, often he is able to gain entrance and a dominant position in women’s spaces because the women involved do not know he is a transsexual and he just does not happen to mention it.”

I början på juni publicerade Elinor Burkett artikeln What makes a woman?, i vilken hon för resonemanget att Caitlyn Jenners komma ut-intervju, och medverkan på Vanity Fairs omslag, ”märkligt nog” utgör ett ”bakslag” mot feministiska segrar.

Burkett ogillar att Jenner sade sig ha ”en kvinnas hjärna”, i intervjun med Diane Sawyer, och att hon upprätthåller sexistiska skönhetsideal på omslaget av Vanity Fair.

”Personer som inte har levt hela sina liv som kvinnor borde inte få definiera oss.”

”Jag stöttar mäns rätt att kasta av sig den förlegade mansrollen, men de kan inte kräva respekt som transpersoner genom att trampa på mina rättigheter som kvinna.”

”Deras identitet är inte min identitet. De har inte färdats genom livet som kvinna med allt vad det innebär.”

”De har inte förödmjukats genom att upptäcka att deras manliga kollegor tjänar bra mycket mer pengar än dem. De har heller inte behövt rädas våldtäktsmän.”

Det är märkligt att Burkett påstår att endast ciskvinnor vet vad det innebär att bli ”behandlad som kvinna”. Som transkvinna har jag erfarenhet av samtliga exempel hon tar upp.

Elinor Burketts text är långt ifrån lika grov som Janice Raymonds. Ibland är den till och med inkluderande. Men den har helt klart spår i sig av Raymonds attityd att misstänkliggöra transkvinnor som illvilliga trojanska hästar, vilka vill backa bandet för feministiska framgångar.

Min tolkning, av Caitlyn Jenners intervju, var att hon tog ett steg ifrån påståenden om att ”vara född i fel kropp”. Hon säger uttryckligen sig vara obekväm med det tankesättet. Hon är den hon är och ”the female-side” är en del av henne, var kontentan. Att hon sade sig ha ”en kvinnas hjärna” tolkade jag som en plump synonym till ordet könsidentitet.

Trots negativa attityder -som ännu finns och behöver motarbetas- så vill jag också lyfta att det finns flertalet positiva exempel. Feministiskt Initiativ arbetar innerligt och medvetet med att inkludera transperspektivet i sin politik, och RFSL är en mycket viktig organisation som idag helhjärtat arbetar för transpersoners rättigheter. För att bara nämna några.

Transmannen Jay Kallio berättade nyligen för Huffpost Gayvoices om hur hans läkare vägrade kontakta honom för att ge beskedet att han hade aggressiv bröstcancer. Läkaren hade problem med Kallios transsexualism och ansåg att han borde skickas till en psykiater istället. Kallio fick söka sig till en annan läkare, på egen hand, och fann till slut en som ville hjälpa.

Det är dessvärre alltför vanligt att transpersoner behandlas som undantag inom vården. I Sverige vittnar transidentifierade om diskriminering när de, exempelvis, sökt hjälp hos psykolog eller på mödravårdcentral.

  • Att arbeta transinkluderande
  1. För att aktivister och feminister från både trans-och cis-håll ska kunna kämpa sida vid sida krävs, först och främst, att transpersoners identiteter respekteras så som de ser ut.
    Journalisten Maria Ramnehill har skrivit följande mening:
    ”Det betyder inte att allt transaktivister säger är oantastligt. Transfeminism ser på feminismen ur ett transperspektiv med särskilt fokus på transkvinnors exkludering, men lika viktigt är att den (feminismen) ser på transaktivism ur ett feministiskt perspektiv.”
  2. Språket är en viktig del för att inkludera transperspektivet. Vilket pronomen har personen jag talar med/om? Använder jag könande generaliseringar när jag skriver artiklar, motioner, tal, Facebook-inlägg? Har jag koll på det här med trans och cis?
  3. Medvetenhet om transpersoners historia och nuvarande situation -med siktet inställt på en ljusare framtid.
  4. För att bli en smula filosofisk vill jag avsluta med att erkänna att jag inte vet vad det innebär att vara kvinna eller man. Ingen vet det. Ingen vet heller varför vi identifierar oss som vi gör. Låt oss vila i denna okunskap. Receptet för att komma vidare är att lära av varandra, våga lyssna och att sluta motarbeta den andre i övertygelsen att det egna perspektivet är det enda sanna.

Puss och härlig midsommar!

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se