Stäng
blog-header
april 19, 2016
Aleksa Lundberg, bloggare
Foto: SVT

Demokratin tål inte att vi spottar på de mest utsatta

I senaste Opinion Live i SVT möttes Alexandra Pascalidou (aktuell med serien ”Vi kallas tiggare”), Martin Valfridsson (nationell samordnare för utsatta EU-medborgare) och Vica Feraru (som för tillfället försörjer sig genom att tigga) i en debatt.

Det var en närmast surrealistisk upplevelse som på allvar fick det att knyta sig i magen.

När programledaren Olle Palmlöf intervjuade Pascalidou undrade han om redaktionen till populära ”Vi kallas tiggare” castat de allra charmigaste romerna för att göra en propagandaserie som förespråkar tiggeri. Han misstänkte också att Pascalidou undvek de känsligaste frågorna, som till exempel ”hur ansvarsfullt det är att skaffa barn som man inte kan försörja?”.

Vica Feraru debatterade, med hjälp av en tolk, mot utredaren Martin Valfridsson. Valfridsson menar att svenskar inte ska ge pengar till tiggare utan enbart till frivilligorganisationer på plats i Rumänien. Han ansåg att vägen ur misären är att Feraru ”får ett jobb”.

”Vem ska ge ett jobb till en kvinna som inte har någon utbildning, som inte kan skriva eller läsa?”, frågade hon och nästan himlade med ögonen åt oförståelsen.

Valfridsson hade själv inga lösningar att ge, men ansåg ändå att Feraru skulle återvända till Rumänien då chansen att få jobb är större där. Att det råder ett omfattande strukturellt förtryck mot romer och att fattigdomen överhuvudtaget är utbredd i Rumänien lät han bli att kommentera.

Palmlöf ställde inte någon fråga till Valfridsson om detta och inte heller frågade han Feraru vad hon anser att Sverige kan göra för att hjälpa henne och andra utsatta.

En ytlig, fördomsfull debatt är en sak. Men att journalister på SVT inte tycks förstå det skeva i att orättvist ställa en människa på flykt från fattigdom mot väggen – samtidigt som en statlig utredare få ”mys-tycka” vid sidan av, utan att ifrågasättas, finner jag inga ord för.

En av tumreglerna på den grundkurs i journalistik jag läste var att en inte ställer frågor till privatpersoner på riktigt samma sätt som en gör till politiker och makthavare. När privatpersonen dessutom behöver tigga för att överleva måste en sådan princip vara än viktigare att slå vakt om.

Dock inte i Opinion Live, där förväntas tittarna i stället ge sig in i debatten och ”tycka till”.

”Ska man ge pengar till tiggare? Ja eller nej?”

”Vad tycker du om Alexandra Pascalidous serie?”

”Tycker du det satsas för lite på skolan?”

”Smutsas fotbollen ner av fifflet?”

Jag skiter faktiskt i vad folk tycker. Jag vill höra argument – baserade på kunskap, erfarenhet och fakta – om hur vi bäst kan hjälpa medmänniskor i en utsatt situation.

När opartiskhet och yttrandefrihet som princip nedvärderas till att bli ett klotterplank för ofiltrerade åsikter hamnar de svagaste grupperna allt oftare i skottgluggen. Det är skönare, och kostar mindre, att sparka nedåt än att analysera och rannsaka.

Jag ser medier som allt tydligare vänder ryggen åt övertygelsen om alla människors lika värde – och brister i sitt försvar för demokratins grundvärden. Jag ser en ranglig kuliss bakom vilken djungelns lag råder och starkast överlever, och jag frågar mig om det är det som är god journalistik.

Sök på Politism.se