Stäng
blog-header
april 8, 2015
Aleksa Lundberg, bloggare
Foto: Fredrik Sandberg/SCANPIX/TT

Dags att sluta fostra barnen i snäva könsroller

När jag sitter och slösurfar på Youtube, under påskhelgens godisstinna dagar, poppar ett två år gammalt klipp upp från amerikanska TV-programmet Doctors. ”Understanding Gender nonconformity”, lyder titeln.

Klippet innehåller en intervju med två föräldrar, som berättar om sin son CJ, som beskrivs vara ”gender nonconforming”. Detta innebär att han inte bekräftar samhällets syn på hur en pojke ”borde” vara – men inte heller är transidentifierad.

CJ ser sig själv som en pojke och föredrar pronomenet ”han”. Rosa kjolar är favoritplagget, dockor är favoritleksakerna och det egna rummet är inrett med klassiskt feminina ateraljer.

Om någon säger ”hon” om honom rättar han personens felsägning eller ber föräldrarna att göra det. ”Vilket blir förvirrande för de andra barnen eftersom han ofta har klänning”, berättar föräldrarna och studiopubliken skrattar.

Det känns som om jag bevittnar början på en ny era. Där sitter de ciskönade TV-doktorerna, vilka knappast avviker från samhällets syn på kön, och nickar med i transcommunityts definitioner av kön, könsidentitet, könsuttryck och skillnaden mellan att vara trans och gender nonconforming.

Studiopubliken skrattar visserligen åt det ”roliga” i att en pojke som bär klänning INTE vill vara flicka – men är samtidigt med på noterna – att barn mår bäst av att bli accepterade som de är och att det är förkastligt att vilja ändra på ett barns personlighet eller uttryck.

CJ:s föräldrar får brev från vuxna män som berättar att de är glada över att föräldrarna låter sin son vara den han är och uttrycka sig som han vill. Männen skriver att deras pappor förbjöd feminina sidor när de var små och att det därför inte finns någon relation att tala om idag.

”Så ska det aldrig bli för CJ”, bedyrar föräldrarna.

”Vi vill inte att vårt barn ska behöva dölja sidor av sig själv, vi vägrar vara vår sons första mobbare. Vårt hem ska vara den tryggaste platsen, han ska inte behöva vända sig någon annanstans för att få den tryggheten.”

Youtube-klippet av Doctors lades ut redan i september 2013, ser jag plötsligt, och det slår mig att någon liknande folkbildning – på bästa sändningstid – inte har existerat i Sverige på samma sätt.

Visst, transpersoner som grupp får existensen bekräftad i allt högre utsträckning i det offentliga (även om vi bara är i början).

Men ungefär samtidigt som avsnittet av Doctors sändes i USA hade vi i Sverige inte kommit längre än att vi precis börjat förstå att transpersoner existerar och nyligen gjort oss av med tvångssteriliseringarna vid juridiskt könsbyte. Detta under internationella påtryckningar och inhemska, okunniga, debatter om att ”det inte kan kallas tvångssterilisering om en väljer att lägga sig under kniven” (som om juridiskt könsbyte hade något med operationer att göra och att förbudet att frysa ned spermier och ägg var en naturlig följd av ingrepp i genitalierna).

Det säger något om hur långt vi har kvar när det gäller synen på kön och förståelsen för att Man vs Kvinna-uppdelningen, med tillhörande uttryck för respektive könsroll, är långt ifrån tillräcklig för att spegla det spektrum av könsidentiteter och uttryck som existerar. Oavsett om vi är trans eller inte.

När debatten om könsneutrala offentliga toaletter tog fart i Sverige, genom Crossing Boarders kampanj ”Skit i kön, höjdes otaliga röster på nätet om ”rätten” att slippa vistas på en toalett tillsammans med någon av ”det andra könet”. Crossing boarders menar att offentliga stå-toaletter och sitt-toaletter bör vara till för alla som står respektive sitter och kissar. Hur toalettanvändarna identifierar sig bör ju rimligen vara en, i sammanhanget, icke-fråga.

De oroliga kommentarerna på nätet visar tydligt på hur lite vi i Sverige känner till om det samtal som faktiskt förs globalt i dag – om att kön bör betraktas som flytande på en skala och inte som något statiskt –  och att forskning ska ha kommit fram till att det inte går att dra en tydlig gräns för när en människa är ”biologisk kvinna” eller ”biologisk man”.

Det blev lite av en tankeställare att ”ramla över” klippet med CJ, vilket visar på det komplexa med kön, könstillhörighet- och uttryck. Det är viktigt för den lilla sexåringen att bli kallad ”han” samtidigt som han inte tycker det är ok med samhällets förväntningar på hur pojkar ”bör” vara.

Transsexuella barn däremot upplever ofta att könsidentitet och kropp inte stämmer överens och vill därför bli tilltalade i enlighet med den rätta könsidentiteten. Dessa behöver bli hjälpta av vården för att kropp, själ och hjärna ska stämma överens.

Och den mångfald av historier som finns gällande kön, könsidentitet och könsuttryck stannar inte där.

Det här är mitt försök att ta den svenska, offentliga diskussionen – om det viktiga i att förstå den variation av kön som existerar och de olika behov som därför finns att bli sedd och bemött som den en är – ytterligare några steg på vägen.

Det är dags att, på allvar, sluta tvinga in oss själva och varandra i snäva könsroller utifrån en förlåldrad ”förståelse” av vad kön är.

I allra högsta grad bör vi låta våra barn vara fria från den hämmande, binära uppdelningen.

Sök på Politism.se