Stäng
blog-header
september 6, 2016
Aleksa Lundberg, bloggare
Foto: Magnus Liam Karlsson / SvD / SCANPIX

Bristande mångfald inom kulturen är en klassfråga

Förra året släppte Myndigheten för kulturanalys en rapport om att kultursektorn inte hänger med i utvecklingen gällande mångfald. Till skillnad från arbetsmarknaden i stort går utvecklingen för kulturell mångfald på Sveriges muséer och scenkonstinstitutioner, bakåt. Enligt myndighetens utredare Katharina Tollin är det viktigt att kulturbranschen vänder trenden.

– Kultursektorn är inte vilken bransch som helst, utan från politiskt håll och kanske allmänt i samhället ses det som särskilt viktigt att den är inkluderande och speglar samhälllet, sade hon till Kulturnyheterna i samband med att rapporten släpptes.

Även trans-och funkisperspektiven är gravt marginaliserade, för att inte säga utestängda, från svenskt kulturliv.

Kulturrådets Strategi för arbete med lika rättigheter och möjligheter 2016-2018 står följande, under rubriken ”Utgångspunkter för arbetet”:

”I artikel 27 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna anges att ‘var och en har rätt att fritt delta i samhällets kulturella liv, att njuta av konst samt att få ta del av vetenskapens framsteg och dess förmåner’. Att tillgodose detta är ett delat ansvar för myndigheter, institutioner och organisationer på internationell, nationell, regional och kommunal nivå.”

Det ingår, med andra ord, i politikernas och kulturchefernas uppdrag att aktivt främja mångfald och inkludera marginaliserade grupper.

Ett av problemen med bristande mångfald är att kulturbranschen är en krympande sektor med begränsade resurser och låg rörlighet. Detta leder till tuff konkurrens, eftersom det ju endast är en liten klick som kan åtnjuta prestigefyllda poster och anställningar. Makthavare – och andra av systemet privilegierade – är därför inte så benägna att dela med sig av utrymmet eller resurserna. Mångfaldsstrategier ses mest som käppar i hjulet. Begreppet ”konstnärlig frihet”, till exempel, har använts flitigt i debatten på sistone som argument mot att tvingas ”bekräfta varje grupps särart” (läs: för att slippa dela med sig).

Den usla fördelningen av resurser till kulturen överlag leder alltså till situationer där privilegierade och högt uppsatta motarbetar främjandet av mångfald, för att i stället kunna realisera egna visioner och konstnärliga drömmar. Godtycklighet, för att inte säga maktmissbruk.

Så vad gör vi?

Först och främst: investera i kulturen politiker, God damn it! Och som jag nämnde ovan ingår det i politikers och kulturchefers uppdrag att stärka mångfalden inom institutionerna. Vi måste kräva mer av de som bestämmer. Det är inte en mänsklig rättighet att vara en maktfaktor inom kulturlivet, utan ett förtroendeuppdrag i folkets tjänst.

Vi behöver se orättvisorna som en klassfråga där rasifierade, transpersoner och människor med normrytande funktionalitet är del av en underklass. För den med hjärtat åt vänster blir lösningen på ett sådant problem självklart;

Sparka uppåt, slicka nedåt, ta från de rika och ge åt de fattiga.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se