Stäng
blog-header
april 17, 2018
Aleksa Lundberg, bloggare
Svenska Akademiens ständige patriark Horace Engdahl sitter kvar på sin stol, trots att han hållit "kulturprofilen" om ryggen genom åren. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Bort med kungens makt – demokratisera Svenska Akademien

Svenska Akademien skriver på sin hemsida att deras uppdrag är att ”främja svenska språket”.

Formen för denna smått luddiga uppgift vilar på stadgar skrivna år 1786, då kulturkungen Gustav III samlade sina första ”aderton” (de 18 ledamöter, invalda på livstid, som ska utgöra den språkvårdande institutionen). Varje år utser akademien mottagare av prestigefyllda priser, varav Nobelpriset i litteratur är det mest kända. Än i dag är sittande monark dess ”högste beskyddare”.

Låter det mossigt och gammeldags? Det är det också. Sedan Gustav III skrev ned sina ”magiska” stadgar år 1786 har inte en stavelse ändrats. Det borde inte komma som någon överraskning att tanken från början var att endast män skulle befolka institutionen, vilket gjort det mycket svårt för kvinnor att ta plats och verka.

Under höstens #metoo-upprop avslöjade DN att Svenska Akademien i decennier känt till anklagelserna mot en ”kulturprofil”, som de sponsrat med återkommande bidrag. Kulturprofilen ska ha förgripit sig sexuellt på unga kvinnor, vilket också berättats för ”de ardeton”. Trots detta och trots en jävssituation har de fortsatt att betala honom bidrag. Den före detta ständige sekreteraren, Horace Engdahl ska höra till kulturprofilens bästisar. Engdahl kallar sin kumpan för ”en sann gentleman”.

Förutom trakasserier har det också framkommit att profilen i förväg avslöjat namn på Nobelpris-vinnare och att det i hans kulturförening (som alltså fått bidrag av akademien) förekommit oegentligheter. Ett initiativ att polisanmäla röstades förvånansvärt ned av en majoritet ledamöter.

När förtroendekrisen för den kungliga institutionen växte sig starkare blev det Sara Danius, invald i akademien för fem år sedan och dess ständige sekreterare sedan tre år, som avgick. Hennes ledarskap beskriver patriarken Engdahl som ”det sämsta någonsin”, vilket uppenbart inte är sant. Till skillnad från honom själv försökte ju Danius ta itu med problemen.

Kvar efter denna soppa är bara elva ledamöter vilket ställer till problem, de behöver nämligen vara tolv närvarande för att kunna välja in nya rekryter. För att komma vidare rycker nu självaste Kung Karl XVI Gustaf ut och vill ändra i de anrika stadgarna (!).

Även om Svenska Akademien inte är någon riksdag borde detta få varningsklockorna att ringa hos de flesta demokrater. Enligt Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet, finns nämligen bara två vägar framåt (SvD 2018-04-12) – varav den ena, enligt mig, är oförenlig med en demokratisk tradition.

Antingen prövar de avhoppade ledamöterna att få utträde beviljat i domstol (vilket de med all sannolikhet skulle få med tanke på de mänskliga fri- och rättigheterna) eller så ändrar ”Hans Kungliga Höghet” i de historiska stadgarna vilket sedan ”folket” bara rättar sig efter. Oavsett om stadgeändringarna blir till det bättre eller inte, eller om det inte betyder något särskilt för folk i stort, ska ingen samhällsinstitutions villkor dikteras av en statschef vars titel går i arv. Det är en viktig princip att hålla benhårt fast vid.

Borde vi inte i stället ta detta gyllene tillfälle i akt och beröva kungen den sista gnutta makt han har? Kanske som ett första steg för att sedan helt avskaffa monarkin. Låt Gustav III:s dokument förpassas till något historiskt arkiv eller museum och inrätta en demokratisk språkvårdande institution, modernt utformad både gällande tillsättande av ledamöter och instiftande av stadgar.

Det blir ett nytt kulturarv att vårda, med rötterna fast förankrade i demokratins grönska, snarare än en svunnen tids träskmarker.

Sök på Politism.se