Stäng
blog-header
juni 3, 2015
Aleksa Lundberg, bloggare
Foto: Annie Leibovitz/Vanity Fair/AP/TT

Bakom låsta dörrar lurar det avmaskerade hatet

Under tisdagen fullkomligt exploderade sociala medier, västvärlden över, på grund av att Vanity Fair-omslaget – med Caitlyn Jenner som huvudmodell – förpublicerats på tidskriftens hemsida.

I samband med detta skapade Jenner ett twitterkonto, för att presentera den nya identiteten, och fick snabbt över två miljoner följare.

Som svensk transaktivist och debattör fick jag åka i skytteltrafik mellan radiohuset (för att svara på frågor om varför Jenners offentliga komma ut-process är viktig) och hemmet (för att rasta min kära hund Sophia).

Låt oss börja med att nysta i varför representationen, av öppna transpersoner i offentligheten, är så viktig:

Den 1 juni publicerade Folkhälsomyndigheten och Karolinska Institutet den största undersökningen om psykisk ohälsa inom gruppen transpersoner som någonsin gjorts i Sverige. Där framgår att situationen för landets transpersoner inte har förbättrats sedan den förra undersökningen gjordes 2005 (för tio år sedan!). Några av resultaten är till och med sämre.

I undersökningen finns också följande att läsa:

  • Fler än var tredje person i enkäten har under det senaste året allvarligt övervägt att ta sitt liv.
  • Varannan har upplevt kränkande behandling under de senaste tre månaderna.
  • Varannan har undvikit olika vardagliga aktiviteter på grund av rädsla för diskriminering det senaste året.
  • Många känner sig otrygga i vardagen och är rädda för att gå ut ensamma. Så många som var femte har blivit utsatt för våld på grund av sin transidentitet och en av tre har blivit utsatt för psykiskt våld.
  • Man har i stor utsträckning lågt förtroende för exempelvis polis, hälso- och sjukvård samt socialtjänst – instanser vars uppgift är att ha en skyddande och främjande roll i samhället.

– Transpersoner uppger att de är utsatta för diskriminering och allvarliga kränkningar inom alla livets områden – på jobbet, i skolan, i affären, i kontakten med myndigheter och sjukvården. Det låga förtroende för samhällsinstanser som rapporten visar är ett symtom på att samhället ännu inte lyckats med att inkludera och möta upp transpersoners behov. Vi har som samhälle mycket kvar att arbeta med vad gäller attityder och tolerans, säger Louise Mannheimer, enhetschef på Folkhälsomyndigheten.

Det kan nästan låta lite simpelt – att någons medverkan på ett tidningsomslag är medicinen som krävs för de allvarliga samhällsproblemen – men representation är viktigare än vad en tror. Tänk själv om du aldrig kunnat identifiera dig nämnvärt med någon som har liknande identitet och erfarenheter som du. På TV eller film exempelvis.

När jag, som 17-åring, kom ut för min bästa vän förstod jag inte ens VAD det var jag själv ville.

Bara ATT jag ville.

Icke-representationen av transpersoner innebar att det inte ens fanns ett språk eller kategorier att förstå oss genom. Inte ens vi själva.

Under ett års tid levde jag i stället ut könsidentiteten genom att vara dragqueen på fester. En så kallad ”party-druga”. ”Min innersta önskan – att ‘vara tjej på heltid’ – kanske innebar att jag skulle leva resten av mitt liv som ‘party-druga’?”

”Skulle du ha något emot om jag lever som dragqueen jämt, även när vi går och fikar? Eller kommer du skämmas över mig då?”, minns jag att jag frågade min bästis.

I samma veva vann Dana International – tack och lov – Eurovision Song Contest och genast hade jag någon att se upp till. Jag dansade intensivt och glädjefyllt varje gång hennes vinnarlåt ”Diva” spelades på klubb och fest. Hon var som jag.

Ju fler transpersoner jag träffade/fick höra talas om desto mer stärkt i min identitet blev jag.

Att i dag känna öppenheten inom gruppen transpersoner vidgas och mångfaldsberikas – att innefatta fler identiteter och erfarenheter – gör att jag känner mig än mer trygg och stärkt. Det skänker hopp om en ljusare framtid.

Men givetvis räcker det inte enbart med representation i det offentliga för att förändra de samhällsproblem Folkhälsomyndigheten rapporterar om. Transpolitiska åtgärder måste in på den politiska arenan och genomsyra samtliga politiska sakfrågor.

Eftersom den utsatta situationen för transpersoner i högsta grad är skapad av patriarkatet tror jag på en intersektionellt feministisk, antirasistisk, HBTQ-och funkis-inkluderande vänsterpolitik, för att komma till bukt med problemet.

Transaktivisten Johanna Marseille, mer känd som The Megabitch, uppmanade oss, mitt under tisdagens Jenner-hysteri, att inte glömma klassperspektivet.

Via sitt instagramkonto delade hon Vanity Fairs omslagsbild bredvid ett foto av den brutalt misshandlade, rasifierade transkvinnan Veronica Bolina. Detta för att medvetandegöra klyftan mellan transpersoner från överklassen jämfört med de från underklassen.

Många transkvinnor från de lägre samhällsskikten tvingas ofta ofrivilligt in i prostitution då arbetsmarknaden (i princip) helt exkluderar dem. De flesta åker in och ut ur fängelser, där de sätts bland cismän, och misshandlas, våldtas och får sitt hår avrakat. Endast för att sättas på plats. ”Vi ska visa dig vad du egentligen är och hur man behandlar sådana som dig”. Den bilden är något helt annat än den som kommer pryda Vanity Fairs omslag den 9 juni.

En jobbig men viktig påminnelse.

Självklart ska vi applådera Caitlyn Jenner och heja på när hon nu vidgar begreppet kön för en hel västvärld. Men aldrig låta oss tro att vi är hemma bara för att de kommersiella, glamourösa krafterna nu inkluderar något fler.

Det är alltid bakom kulisserna, bakom väl låsta dörrar, som rådande samhällsattityder visar sitt rätta ansikte.

Sök på Politism.se