Stäng
blog-header
mars 4, 2015
Aleksa Lundberg, bloggare
Foto: Henrik Montgomery/TT

Bah Kuhnkes kritiker är rädda för att makten demokratiseras

Kultur-och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) meddelade i fredags att kulturdepartementet inleder ett samarbete med Rättviseförmedlingen, inför rekryteringen till kulturinstitutionernas styrelser och insynsråd.

Samarbetet går ut på att Rättviseförmedlingen sammanställer listor med tips på kompetenta personer som i dag inte finns att hitta i regeringens urvalslistor. Tjänstemännen på kulturdepartementet ska också gå en kurs i jämställdhet, vilken Rättviseförmedlingen kommer att hålla i.

Anledningen uppges vara att det underlag som departementet har att tillgå i dag består av personer med väldigt lika bakgrund. Därför vill de bredda sin lista och även öka kompetensen internt.

”I de kulturpolitiska målen som riksdagen har fattat beslut om står det klart och tydligt att: ´Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling.´ De kulturpolitiska målen förpliktigar. Det ska inte bara vara vackra ord i arkivet utan genomsyra såväl politiken som konkret verksamhet runt om i samhället”, skriver Bah Kuhnke i fredagens Aftonbladet.

Martin Tunström, politisk chefredaktör på Barometern, kallar samarbetet för en feministisk härskarteknik. Han menar att departementets tjänstemän tvingas sätta sig i skolbänken och undrar oroligt hur det här blir för de erfarna departementsmedarbetarna, när deras yrkesroll nu ”förringas” och ”ifrågasätts”.

Tunström upprörs över att ”regeringens viktigaste styrmedel” – utnämningsmakten – ”till del förläggs utanför regeringskansliet.”

Visserligen, slår han fast, så använde sig även alliansregeringen av utomstående aktörer – i form av konsultfirmor och rekryteringsbolag – men Rättviseförmedlingen är ju en ”politisk intresseorganisation”, påstår han, och av den anledningen så ”politiserar” Bah Kuhnke nu det arbete ”som ska ske sakligt och opartiskt”.

Rättviseförmedlingen själva uppger att de är en politiskt obunden organisation.

Tunström vill, som så många andra, få det till att detta är ett uttryck för ”identitetspolitik” – vilken ska gå ut på att endast utsatta förstår sig på utsatta.

”Bara muslimer förstår muslimer. Endast kvinnor kan bedöma kvinnor.”

”Identitetspolitiken” strider, enligt Tunström, mot den framgångsrika svenska modellen där tilliten är stor ”för att stat och förvaltning behandlat människor lika”.

Är det bara jag – eller känns det inte som att det får räcka nu med förtalet mot den intersektionella analysen och oviljan att nå verklig förändring?

Vi har, svart på vitt, uppenbara problem med jämställdheten i de styrelser till vilka det nu ska rekryteras nytt blod. Vad är det som överhuvudtaget är konstigt med att Kulturministern vill bredda underlaget, av kompetenta personer, att innehålla fler?

I Sverige bor och lever en mångfald av människor. Vi är svarta, vita, homo, bi, hetero, cis och trans. Har olika etniska bakgrunder, släkthistorik och funktionsuppsättningar.

Denna variation är illa representerad, också inom kulturen – på alla plan. Från de större institutionernas ledning och styrelse till de minsta källarscenernas konstnärliga ensemble.

Bah Kuhnke ser dessa diskriminerande strukturer och förstår att dessa inte kommer försvinna av sig själva.

Det har ingenting med individers identitet att göra, eller att vi som människor inte kan förstå varandra utanför de grupperingar vi delas in i.

Det handlar om en påtvingad stämpel i pannan på de som, historiskt, ansetts vara lägre stående av det rasistiska, funkofobiska, patriarkala, koloniala, cis-härskande normativet – och den stämpeln behöver vi nu tvätta bort. Eftersom den hindrar hela folkgrupper att ta sig in på arbetsmarknaden.

Vad är farligt med att kultur-och demokratiministern ser att stora delar av Sveriges befolkning saknas i urvalsunderlaget och tar till strategier för att åtgärda bristen?

Hon är ju fortfarande den som sitter på utnämningsmakten.

Det Rättviseförmedlingen gör är ju egentligen ”bara” att bredda underlaget. Det är väl fantastiskt att ett, hittills mycket snävt, urval blir bredare!

Eller?

Tror någon på allvar att Bah Kuhnke kommer tillsätta personer – med bristande kompetens – i styrelser och insynsråd ”bara de har en annan hudfärg än vit, är trans eller innehar normbrytande funktionalitet”?

Det är ju ett minst sagt barnsligt synsätt från en politisk chefredaktör som uppenbarligen glömt att göra sin hemläxa.

I min värld erkänner Bah Kuhnke att kravet på kandidaterna som eventuellt ska tilldelas styrelseposter, om ”förtjänst och skicklighet”, även finns att hitta i de grupper som i dag exkluderas.

Varför inte då pröva en person, med rätt meriter och kompetenser, som bär en livserfarenhet – av till exempel rasism eller funkofobi – vilka så uppenbart saknas i de flesta styrelser och sammanhang i dag?

Kan det vara så illa ställt att många av oss faktiskt föredrar att mångfald förblir ett vackert ord som arkiveras i en värdegrundspärm långt bak i bokhyllan?

Som väl är har vi en kultur-och demokratiminister som förstår vad motståndet egentligen handlar om, vilket hon så väl satte fingret på i SVT:s Kulturnyheterna för ett par dagar sedan:

”Det är intressant att det här väcker så starka reaktioner. Det är uppenbart att det finns de som hotas av att det blir fler kompetenser och fler som slåss om möjligheten att få utöva makt.

Det är precis vad det handlar om.

Om bloggen

Aleksa Lundberg är transaktivist och arbetar för att lyfta transperspektivet och att syna tvåkönsnormen. Till yrket är hon skådespelare, dramatiker, regissör och journalist.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler