Stäng
blog-header
juni 28, 2016
Aleksa Lundberg, bloggare
Chandi Moore, Candis Cayne, Caitlyn Jenner, Ella Giselle, Jennifer Finney Boylan och Andrea Metz deltar i E!'s "I Am Cait"-panel under ett event tidigare i år. Foto: Richard Shotwell/Invision/AP/TT

Är transpersoner för avvikande för att få adoptera?

I senaste avsnittet av ”I am Cait” på Kanal 5 följer Caitlyn Jenner med sin bästis, artisten och transkvinnan Candis Cayne, till ett inledande möte gällande adoption.

Cayne är i dagsläget ensamstående men går och bär på en gnagande barnlängtan – och då hon är i 40-årsåldern börjar tiden för att bilda familj kännas knapp.

Advokaten som konsulterar uppger att hon inte har erfarenhet av tidigare fall där transpersoner gjort ensamstående-adoption. Det är inte omöjligt för Cayne att få sin önskan uppfylld, men det finns en hel del hinder på vägen. Särskilt eftersom hon är transperson.

I USA har den som föder och lämnar ifrån sig barnet rätt att få veta om adoptivföräldern är trans och, endast på grund av detta, säga nej. Något som väcker oro hos Candis Cayne.

”Jag kan hantera att bli avvisad av killar. Men jag vet inte om jag klarar av att bli avvisad i mina försök att bli mamma – av myndigheter och de biologiska mödrarna – bara för att jag är trans”, berättar hon för Jenner och Chandi Moore under en middag.

Det är tydligt att hela situationen väcker jobbiga minnen och ångest. En kan riktigt se smärtan tränga fram i blicken.

Nej, ingen människa har rätt att adoptera ett barn, adoptionen är till för att barnet ska få en familj och ett tryggt hem. Men det måste anses vara åt helvete fel att potentiella föräldrar och trygga hem får sållas bort på grund av kön, könsidentitet och könsuttryck. Ett sådant urvalssystem kan omöjligt finnas till för barnets bästa.

Efter att ha pratat med aktivister och sakkunniga på området om hur läget ser ut i Sverige, vet jag nu att det inte finns några uttalade svenska regler som hindrar transpersoner från att adoptera. Däremot kan fördomar, både här och i länder från vilka barnen adopteras, göra processen tuffare för transpersoner som är öppna med sin bakgrund. (Eller tvingas vara öppna då sjukhusjournaler ibland begärs ut under processens gång.)

I Sverige genomförs i snitt 20 inhemska adoptioner om året, vilket innebär att långt ifrån alla som vill får möjlighet att göra en sådan.

Adoption från andra länder regleras av det aktuella landets lagstiftning – men också av det specifika barnhemmet. Ibland ställs absurda krav som att adoptivföräldern inte får ha/haft cancer, vara överviktig eller ha/haft psykisk sjukdom. Det senare kan tänkas bli ett problem för transpersoner som fått diagnosen ”transsexualism” eller ”könsidentitetsstörning”.

Svenska politiker har alltså inte aktivt satt käppar i hjulet – och kraven drabbar fler än ”bara” transpersoner. Men fördomar och situationer där transstatusen ofrivilligt outas – och/eller blandas ihop med ”psykisk störning”- kan leda till att transkönade adoptivföräldrar sållas bort.

Det känns vansinnigt tröttsamt.

Ansvariga politiker kan markera i frågan och på så sätt utgöra en viktig symbolik. Då problemet är komplext behöver vi dock vara fler som engagerar oss i kampen mot att mänskligheten delas upp i kategorier, där vissa anses mer värda än andra.

Det behövs kreativa lösningar, på många plan, för att komma runt fördomarna och vidare till det som Lina Axelsson Kihlblom kallar, ”nya normala”.

Sök på Politism.se