Stäng
blog-header
september 25, 2018
Aleksa Lundberg, bloggare
Målbild för transkampen, enligt många oseriösa debattörer just nu. Foto: SvD/SCANPIX/TT

Är transkampen bara en stor hemlig konspiration?

I den kommande dokumentären ”I huvudet på en mördare” berättar Kristoffer Johansson, dömd för att ha dödat och styckat sin ex-flickvän, att han genomgår en könskorrigering och därför vill bli förflyttad till ett kvinnofängelse.

Johansson, som numera heter Kim Marie, har påbörjat östrogenbehandling och får permissioner för besök på könsidentitets-mottagningen.

Fram tills i dag har hon suttit på anstalter med högsta säkerhetsgrad (klass 1), vilka är reserverade endast för män. När hon nu fått sin ansökan om förflyttning beviljad, innebär det att hon kommer sitta på en anstalt med lägre säkerhetsgrad (klass 2) och därmed kommer att kunna vistas i allrum på kvinnoanstalten i Ystad eller Hinseberg.

Debattören Kajsa Ekis Ekman skriver i Expressen att kriminalvården måste tänka om:

”Utan någon samhällsdebatt eller analys om konsekvenser för kvinnor anammar stater och internationella organisationer en definition på kön som öppnar för att förövare ska kunna missbruka den.”

Transpersoners rätt till självidentifikation (över huvud taget) kan innebära en fara för ciskvinnor, menar Ekman. Det påminner om teorierna att en generös invandring utgör en fara för svenskar. ”Bland flyktingar kan ju finnas terrorister!”

Det går inte att peka på fallet Kim Marie Johansson och slå fast att de kvinnliga medfångarnas eventuella utsatthet för densamma skulle vara en konsekvens av transkampens segrar. Med en sådan logik skulle ju terrorbrottet på Drottninggatan vara en konsekvens av asylrätten, vilket vore absurt att påstå.

I det enskilda fallet vågar jag, av uppenbara skäl, inte yttra mig om vad som ligger bakom Johanssons önskan om könskorrigering. Min första reaktion var att det låter befängt att låta någon som dödat och styckat en kvinna, i rollen som man, förflyttas till ett kvinnofängelse. Efter att ha läst på lite om situationen på kvinnofängelserna verkar ett mer grundläggande problem dock vara att anstalterna saknar klass 1-avdelningar, vilket innebär att kriminalvårdarna inte har möjlighet att undvika våldsamma konfrontationer mellan intagna i lika hög utsträckning som på mansanstalter.

Det finns dock ett växande behov i dessa fängelser att säkerheten stärks, eftersom antalet kvinnliga intagna har ökat med 57 procent sedan 1976. Flera har mördat, styckat eller begravt familjemedlemmar. De har en ”aggressionsproblematik som måste hanteras”, enligt Jenny Yourstone, som bland annat forskar om kvinnor som begår våldsbrott.

Att mansfängelser får den större delen av resurskakan borde vara det naturliga fokuset i frågan, men i stället riktas uppmärksamheten mot en liten minoritet (som inte är mer kriminella än andra) med marginella möjligheter att försvara sig. Notera att jag inte på något sätt tar ställning för Johanssons rätt till förflyttning, något sådant borde inte vara aktuellt förrän säkerhetsläget förbättrats generellt på kvinnoanstalterna, för alla inblandades skull.

Men i sociala medier hårdnar tonen – och transaktivister kallas föraktfullt för ”translobbyn” (precis som man sa ”homolobbyn” om gayrörelsen på 50-talet). Det finns många exempel där konspirationsteorierna nu sprids. Ett av dem är ett utfall på Facebook där en självutnämnd ”radikalfeminist” deklarerar att ”kastrerade män inte är kvinnor”. Kommentarsfältet fylls av hat och påståenden om ”att transpersoner är sitt medfödda kön, punkt”.

”En man som […] njuter av att styckmörda kvinnor, njuter också sexuellt av att ta på sig kvinnors hud […] De av er som tror att det är en konspiration att ‘trans’ är organiserat – tror ni krig, prostitution, porr, trafficking, rasism och kapitalism också bara sker på måfå?”, skriver ”radikalfeministen” och påstår alltså att transidentiteter är en patriarkal, organiserad konspiration mot ciskvinnor.

Det känns tragiskt att vi gång på gång hamnar i hatfulla generaliseringar, i stället för att på allvar bekämpa problem som ju går att lösa om vi bara kämpar tillsammans.

Medan jag skriver hör jag ljudet från TV:n. Dr Phil råder en kille som har förhållanden med transkvinnor att ta sina hatares mobbning med en nypa salt. ”Haters gonna hate”.

Det, kära transsyskon, får vi ta med oss om galenskaperna fortsätter.

Sök på Politism.se